En konstgjord graviditet
Igår kom fina M med ett fyrtiotal ägg från sin hönsgård. Det är lite blandad kompott och ska utgöra nystarten för vårt liv som hönsägare. Vi har ju haft höns förut men efter några års paus och funderande har vi kommit fram till att vi ska ha höns igen - och hur vi ska ha höns. Förra gången var det några saker som var långt ifrån optimala, men det ska vi åtgärda nu så det blir så bra som det kan.
Bilden ovan är några av äggen, ägg från Maran och Isbar. Coola färger va? Maken gillar inte de gröna äggen, men han står ut för min skull. ;-) Egentligen vill vi ha australorp och ev. sussex men det är ingen som kunde leverera ägg av de just nu så vi kommer nog göra en till kläckning senare. Men det här är en start!
Så här ser "höns-mamman" ut. E g e n t l i g e n gillar jag/vi bättre att kläcka under höna, men vi har ju ingen ruvhöna så... ;-) Nöden har ingen lag? När vi hade höns förut hade vi nästan 100 % resultat de gånger vi kläckte under höna, och, kommer inte ihåg exakt men det var lite klen utdelning i kläckaren. Dock fick vi rejält med höns, vilket var ironiskt eftersom vi ville ha mest tuppar. Bara därför slår det väl tvärtom nu när vi vill ha höns!
Det här blir en konstgjord graviditet. Visste ni att det är som en förlossning när kycklingen ska ut ur ägget? Förra gången vi kläckte i kläckare var det, tycker jag, väldigt fascinerande att se hur kycklingen tog sig ur äggget. Det är ingen lätt sak. Det börjar med ett litet hål, sen ska det göras större ochs en ska hela kycklingen ut. Det är en kamp, precis som en födelse för ett däggdjur. Spännande.
Försöker just nu få till lagom tempratur så äggen kan hoppa i kläckaren. Sen ska vi vänta i ca 21 dagar innan vi vet vad det blir för resultat. Spännande tider väntar! :-)
Lyssnade på radion i morse och presskonferansen med en stolt nybliven pappa!
Jag är inte särskilt royalistsik av mig men jag blev så himla glad att allt gått bra och att det kommit en ny liten människa hit till jorden, - så efterlängtad av hennes föräldrar som har all anledning att vara lyckliga och stolta. Att få barn är det finaste man kan vara med om, i alla fall var det så för mig. STORT GRATTIS till Kronprinsessan och Prinsen och GRATTIS till mini-sessan som kom i morse! :-D
Agnetha
Utan semla försmäktar jag i tre år ...
I år är det tre år sedan jag åt någon semla. Snart är det ett år sedan jag började äta socker igen efter mitt ca 2 år långa uppehåll.
Och! Idag är det semmeldagen!
I år blir det tre år utan semla. Jag hade tänkt äta en semla idag. Jag har sparat mig sen de började dyka upp i affärerna för att äta en på just "semmel-dagen". Eftersom jag har och har haft överviktsproblem och överätningsproblem försöker jag hålla mig till vissa regler om det här med vad jag äter, när och varför. För mig fungerar det bättre med: "jag får, men vad vill jag ha?" än "det är absolut förbjudet". För när jag börjar fundera så är det antingen så att jag vill äta en hel godisbutik (vilket gör mig illamående och sjuk) eller så kan jag inte bestämma mig och då står jag över. Igår te.x var jag så där vansinnigt sugen och jag hade en lång överläggning med mig själv om "vad vill jag ha då?" bara för att komma fram till att det jag egentligen var sugen på var en kopp kaffe!
Men nu är dagen här. SEMMELDAGEN! Vaknade i morse och tänkte (som en duktig sockerberoende?): "Idag är det semmeldagen". Sen tänkte jag: "Jaha. Semla. Idag ska jag äta en semla. Vad smakar egentligen semla ...?" Tankarna vandrade iväg och ju mer jag funderade där jag låg och lyssnade på Dotra som också mornade sig i lugn och ro, ju mer började jag känna att jag inte alls vill ha någon semla!
Maken hade planerat att köpa de godaste semlorna i staden på vägen hem men jag sms:ade och skrev att han kan låta bli. Jag vill inte ha någon semla. Jag är inte ett dugg sugen så varför ska jag äta en semla då? Jag fick en massa fina budord i ett mail häromdagen och ett av de var:
"Du vet själv vad som är bäst för dig. Så varför gör du inte det?"
Att äta en semla är ju onyttigt och onödigt. Men gott. Men jag är inte alls sugen. Då är det ju lätt att avstå. Förståss! Fast jag hade säkert ätit en semla om den stod framför mig. Men det bästa är att inte gör det. Så blir det sakta men säkert gladare att ställa sig på vågen och kroppen- och knoppen! - mår bättre.
Fast jag är inte alltid så här ståndaktigt-duktig.
I fredags besökte jag en butik som jag inte besöker så ofta. Den har en riktig sån gammaldags "kiosk-känsla" med massor av godisar uppställt runt disken. Jag köpte en ljuslykta, men när jag stod där och kände den helt sjukt härliga lukten (lukten är nästan bättre än ätandet - faktiskt!!) så kunde jag inte hålla mig. Jag köpte en nougat elefant. Jag åt den i bilen och den var helt sjukt god. :-) Klart mer värt än att äta en semla bara för att det är tradition och att jag "får".
Tycker själv att det är spännande att se hur mitt ätande utvecklas i förhållande till att jag trodde (var övertygad) om att jag var beroende, typ alkoholist. Allting kanske inte är så enkelt alla gånger ...? Den som lever får se.
Agnetha
Ps.
På förekommen anledning vill jag påtala att jag inte publicerar anonyma kommentarer. :-) Även om de är bra ..
En god förebild
Läser i vad jag tycker är en uppkäftig och ganska bra sk. ”feministblogg” om vikten av att passa sig för Disney-prinsessor och att istället köra på med Pippi. Det här har jag hört förut, och jag har också tänkt det. Men …
Jag älskade Disney när jag var liten. Ariel i Lilla Sjöjungfrun var en stor favorit. Jag gillade också Jasmine i Aladdin speciellt. Sen läste jag genusvetenskap och vaknade upp och insåg att ingen kvinna som gestaltas i Disney-filmer klarar sig själv. Inte det minsta: Till och med Mulan (som måste bli man för att klara sig någorlunda) har hjälp av en manlig häst och en manlig drake. Tänk efter, drömmen om prinsen är väl en sak, men det är män, män, män. Nå, i Askungen är det väl Fairy Godmother som står för ”fiolerna” förståss.
Jag tycker inte att det är ok det som händer i slutet av Djungelboken: den lilla flickan med vattenkrukan som sjunger (fritt citerat): ”jag är den som gå till källan, tills jag själv en make får …” Inte ok. Men – jag älskade Disney och jag blev en upplyst och klok kvinna som inte låter mig hindras av att jag är kvinna (inte vad jag vet i alla fall?)
Men över till Astrid Lindgrens figurer. Pippi alltså. Det är ju ett rekorderligt fruntimmer, det kommer man inte ifrån. Men hon är så dragen till sin spets så hon blir ”overklig”. Däremot finns det högst verkliga kvinnor runtomkring henne, kvinnor som man nog faktiskt kan relatera till verkligheten: överdrivet, omtänksamma och hysteriska Prusiluskan, Tommy & Annikas präktiga Hemmafru mamma … Tidigare nämnd feministbloggare puffar också för Emil och där står ju de kvinnliga förebilderna på rad – eller? Emils mamma, som vrider sina händer och skriver i den blå skrivboken, till synes helt utlämnad åt Antons raseriutbrott och stackars Emils alla upptåg. Ida, vars enda krav här på jorden är att få rotmos till middag (som hon sjunger i ”Lille-Katt”). Vidare har vi Lina som bara vill en enda sak här på jorden … Krösa-Maja, Fru Petrell. Inga vidare förebilder – eller?
Bäst tycker jag nog om Ronja. Men inte ens hon reder sig själv när mörkret faller och grådvärgarna kommer. Ja, men hon är ju ett barn – tänker du nu. Men hur hade det sett ut om det var Birk? Men! Just det – Ronja räddar ju Birk (när han ramlar ned i Helvetesgapet). Det är starkt, och omhändertagande. Men det är Ronja som rymmer till Birk i skogen …
Allt går att vända på. Jag tror inte att man fostrar barn (flickor) till att känna att de har hög självkänsla, gott egenvärde och alla dess konsekvenser det kan få genom att censurera Disneyfilmer till förmån för Astrid Lindgren.
Då tror jag att ”dock-hörnan” i Barn-institutioner som förskolan är betydligt värre. Där, undanskymt och i ”lugn och ro” kan flickorna ”roa sig”. För att påtala att det är flickornas domäner är den mesta inredningen flickigt färgsatt med mycket ”gull”. Men inte ens det tror jag är någon fara egentligen. Inte i det stora hela.
Idag såg jag ”reklam” för kvinnojourens om finns här. Det är ganska många nummerlappar bortdragna från det plakatet. Jag tänker att det är fantastiskt att den finns – och fruktansvärt att den behövs. Jämställdhet är nyckeln – tror jag. Men jämställdhet handlar inte om censur eller att sudda ut könen. Vi är olika – men det betyder inte att vi ska värderas olika.
Så det så.
I övrigt: Här ”mamms”- ”papps” och ”dadadas” det så man blir alldeles lycklig. Dotra hittade vedspisen idag och öppnade till och med luckan. I ett par sekunder står jag där – översvämmad av stolthet och glädje över vad ungen kan (!!) för att sedan inse att vedspisen ju faktiskt är en ”nej-grej” (på goda grunder eftersom den är full i aska och sot!). Det är inte bara att vara förälder!
Inget lamm. Vem vet om det blir nåt?? Men i morgon kan vi nog starta kläckaren.
Agnetha
Inbillningssjuk
Strumpan är till salu igen förresten.
Hennes nya matte som köpte henne av mig i höstas, kan inte rida längre på grund av hälsan. Så himla ledsamt och ganska sorgligt tycker jag. Jag visste om det innan och jag tycker att det är ett klokt beslut. Tråkigt nog är ju jag också som ett vrak i kroppen och kan inte köpa henne tillbaka. Hon står här: www.slatternegard.se
En riktigt kul och fin häst på alla sätt är det i alla fall.
Väldigt vad produktivt jag bloggar idag. Ibland är det som träigt och stelt och ibland bloggas det som bara den.
Agnetha
Ps ...
Någonting som inte är inbillning i allafall är att vi ska kläcka kycklingar. Dags för nya höns på Kvarnlycka. Jag velar inte så lite om livet universum och allting fortfarande, men jag ska banne mig leva fullt ut ändå! :-) Insamling av ägg hos M pågår just nu. Spännande!
En liten lall på G?
Men, nu över till Lallera:
I fredags när jag släppte ut fåren efter husarresten tyckte jag att Samira såg mystiskt brunstig ut, fast... ändå inte? Deppigt läge - då har hon kastat el. resorberat eller kanske inte ens blivit dräktig. Men ... bebiskulan då? Hon har ju en bebiskula ...? Men inget juver eller så ... Det finns en mikroskopisk risk för tjyvbetäckning. Inget juver kände jag. Bara småspenarna. Men ....
Eftersom hon såg om möjligt ändå mer brunstig ut idag så kände jag på juvret och där har det börjat hända grejer!
Eller?
Inbillade jag mig? Jag tror nästan det. Eller?
Ja, jag pendlar mellan hopp och förtvivlan jag. Hopp för att då blir det ju en lall och lite förtvivlan om det inte blir nån alls. Självklart är ju hoppet större men det gör väl också att jag kanske inbillar mig alltihopa ...?
Det är ju busenkelt att "låta" fantasin skena iväg när man så gärna vill nåt - även om det är för tidigt och en tjyvbetäckning. Men ... Tydligen så kan det vara ganska många dagar - kanske veckor kvar tills det faktiskt är dags. Om det nu är en liten lall på väg? Men om jag nu inte inbillade mig juvret så borde hon fylla upp det mer för varje dag isåfall och då vet vi ju ...
Spännande och inte så lite nervöst.
Förstår ni vad bortklemad och gosad med den mini-lallen kommer bli? Först född och dessutom ensam ganska länge? ;-) Nåja. Än vet vi ju inte att det blir nån. Eller att allt går bra. Fy vad löjligt nervös jag blir/är!
Agnetha (- eller "mamm" som Dotra säger. ;-)
En estetisk upplevelse
Tassade iväg till våra fina grannar på Haskens idag och fotade deras (Å's? ;-) får. Våra tackor kommer därifrån och det är en speciell grupp på många sätt. Det är någon typ av lantras kan man säga, men de är inte "godkända" som lantrasfår. Jag funderar på om jag ens skulle vilja ha det så ... Läste i en gammal artikel från 1920 om hur fåravelsföreningen besöker Bohuslän för att försöka införa mer "produktiva" raser men bönderna där ute på öarna ville inte ha de stora köttraserna: de klarade sig inte under de förhållanden de höll fåren. Istället vill de ha de får de vet fungerar, de får som "alltid" funnits där. Jag tror inte att det var så "förr" att man hade en speciell ras utan jag tror man korsade lite hejvilt mellan och bytte lite här och där, men basen var densamma. Sen blev det lite olika besättningar här och där och visst är det skillnad på de olika "raserna" men jag får lite en känsla av att man avlar in sig i en tratt ... ?
I alla fall så förevigade jag fåren idag. Jag tycker de är så fantastsikt vackra. Dels fotade jag dem för att jag vill ha bilder på lite släktingar men, som den nörd jag är, vill jag också försöka utröna vad det är för färger på de "egentligen". Man ska ägna sig åt sånt som berusar en - eller hur? ;-)
Här kommer lite bildklipp. Det är en rent estetisk upplevelse att komma ut i den där lilla flocken. Jag gillar konst också, men det här är nåt annat ... 
Visst är de coola?!
Här är Fläcka - Gusa och Vóns mamma. Passade på att gosa lite. En annan fördel med de här lallerna är ju att de är så vansinnigt trevliga.
Våra tre fröknar här hemma har fått vara ute nu i två dagar efter husarrestens om följdes av rymmandet. Än visar de stor respekt för stängslet och håller sig hemma. Tråkigt nog verkar Samira väldigt brunstig så det blir nog inget brunt lamm för oss i år.
En desto trevligare grej är att fåren kommer bli klippta i början av mars av http://www.uhlasfarservice.se/
De åker runt och klipper fåren även hos så små besättningar som vi har. Det är ju inte fy skam. Mitt mål är väl att sköta den sysslan själv men jag måste säga att det känns bra att få proffshjälp.
Agnetha (Livet på landet är inte så pjåkigt när allt kommer omkring?)
Det-Lilla-Barnmatskok
Är i koka-mat-tagen igen. Lagar lite basmat åt Dotra. Jag älskar att laga barnmat. Det är väldigt spännande. När jag smakar av och tänker: "hm... lite salt nu så ..." - då vet jag att jag är klar och att jag lyckades igen!
Storkok idag med fläskgryta m. morot och potatis, spagetti och köttfärssås och sen ska jag göra lite fisk - om jag ids. Vi ska nämligen äta fisk och då kan man ju passa på. Detta storkok blir fryslådor. Så präktiga är vi på Kvarnlycka ...!
Nackdelen ... med att laga "all" barnmat själv, det är att "man" .. "får" .. en unge som inte gillar burkmat. Fast egentligen förstår jag henne. Vad smakar det liksom ...? Inte för att vara överdrivet pretto men faktiskt så smakar det inget vidare. Praktisk att ha när man ska "utpå" men vi har en liten kylbag också så det löser sig nog. :-)
Agnetha
Ja, lite gnäll:
Var på får-safari hos fina grannarna här borta i byn (dokumenterade färger och lite släktingar - jag är ur-nördig). Och ... jag kliver snett, ned från spåret ned i djupsnön med ena foten. Två veckors akupunktur och "extrem-försiktighet" som borta. Aj-aj-aj ... Förbannadejävlaskitapafoglossningshelvete. Nu vill jag bli mig själv igen. Helt och hållet. Så det så. Så allt är inte guld och gröna skogar - trots att vi lagar egen barnmat.
För min skull
"- Det har aldrig varit viktigt för mig att göra bra musik. Jag har bara velat göra min musik."
Vår gård heter ju Kvarnlycka (som det står i det urgamla köpekontraktet när min farmors pappa köpte gården för den svindlande summan av 9000 kr!) och det är ju något att skryta med tycker jag. Jag har försökt leja olika människor att måla en fin skylt åt mig men ingen vill nappa ... Så nu tog jag ju saken i egna händer.
Nervös nånting?! Hur ska det bli? "Ärad vare Gud i höjden - denna har jag gjort i slöjden"?? Men jag tänkte att jag gör den här skylten för min skull. För att jag vill skapa. Inte för att imponera. Så det så. Utan schabloner och mallar. Min egen handstil ...
Textat och klart. :-) Känner mig nöjd, sen till det kritiska: "pyntet" ...
På fri hand. Krumelur med röda hjärtan. Fiiint...!
Men den är inte riktigt klar än. Kommer en "färdig"- bild sen när den är på plats på sitt ställe.
Sånt här gör att jag trivs lite bättre. När jag tänker det jag vill och sen gör det. Ganska basalt va? Men jag var barn här i huset, jag har vuxit upp med mina föräldrars tankar om heminredning och om "huset". Det tar lite tid att hitta min egen känsla. Men jag har börjat lite ... Får se om det kan öka trivseln.
Agnetha
Idissling är för får, människor ältar
Gosar lite med Vón - mitt bästa får. <3 Hon fäller bak småörena och drar i min jacka lite grand med tänerna. Halvblundar och lutar sig mot mig när jag klappar henne. Klappar, inte kliar. De andra vill att jag ska klia, Vón vill bli gosad med. Vi snackar lite om livet, universum och allting och kommer överens om att idissling, det är för får det. Vi människor får älta.
Snart är det dags för lammning. Börjar på att pula runt lite med selentillskott och ge lite kraftfoder. Klura på lite grindar borde vi också göra och snickra igen ett hål under höhäcken så att inte de mini-lallera ramlar ned där. Ströbädden är tjock och tung. Kommer bli värsta He-man jobbet att skotta ut den. Tänk att snart, om bara ett ögonblink, är det vår. Just nu blåser det runt knutarna och yr snö, men snart, alldeles snart, spirar gräset och första generationen Kvarnlycke-får skuttar runt här ute.
Eller också blir det som med förra vårens kaninungar: det vart inge. ;-) Gusa har då en tung en bebismage som det känns i allafall. Hon får nog en busig bagge tror jag. Det känns så.
Agnetha
Vem är du?
Jag har målat på väggen på våran veranda, så man ser det precis när man kommer in. In progress och after:
Jag tänkte först måla i ljusgrått, men sen fick jag nått ryck och målade vitt på vitt. Eftersom det inte står något oskyldigt "Carpe Diem" utan något lite mer subtilt och egentligen en ganska fräck fråga, tänkte jag att jag vill ha det lite diskret. Schablonerna hittade jag på Panduro förresten. (efter att ha letat som en galning "överallt").
Appropå V E M M A N Ä R ....
När jag var barn läste jag (eller fick läst för mig) en bok som hette "Pärlsork". Den handlade om en liten mus som vaknade på morgonen och blickade mot fjärran. Där såg han (?) blå berg och tänkte att där skulle hen (!) vilja bo. Så Pärlsork packar sin väska och ger sig iväg. När hen kommer fram ser hen att det inte alls är blått. Däremot är hens "hem-berg" blå ... sensmoralen i sagan är den gamla devisen om att "gräset är inte grönare på andra sidan staketet".
Men är det alltid så då? - Funderar jag.
Eller, behöver gräset vara grönare och bergen blåare? Räcker det inte med att det finns gräs och berg även på andra sidan "staketet". Eller så här: drar man automatiskt en nitlott om man testar?
När jag var barn var jag besatt av idén om att bo på landet och ha en massa djur. Nu bor jag på landet och djurantalaet är väl tämligen begränsat från vad det har varit. Det har varit: hundar, katter, höns, kaniner, hästar. Nu är det: Får. Tre till antalet för dagen. Det är Maken som sköter dem. För jag kan inte (för fogarna). Jag kan inte påstå att jag saknar att sköta dem ... Jag gillar att gosa med Vón. Också gillar jag (makabert nog) lammcurry och jag ser fram emot att få lägga vårat första fårskinn på soffan i köket. Men ...
Nå.
Det finns en komplexitet i det här som är större än så här och allt platsar inte i bloggen. Men frågan är ... frågan är ...
Agnetha
Björkarnas Stad
Men ... Jag älskar Umeå. Det är så frisk luft här. Måste vara älven? Det fina i kråksången är ju att Maken kommer härifrån så vi är ju "Här" lite då och då. Det är fint det. Jag älskar verkligen Umeå. Jag vet inte riktigt vad det är. Jag har en skön känsla. Känner mig lite extra fri och lätt-andad på något konstigt vis. Bara att passa på att njuta. :-)
Agnetha
Kakorna är bäst utan russin?
.................... man ska inte gräva ned sig och älta i onödan.
Men jag är faktiskt ledsen på riktigt. Fruktansvärt besviken och väldigt ledsen.
För Flodhästen åt upp både russinen och kakan.
Just nu känns det som att det inte ens blev en smula kvar åt mig.
Men jag är en fri människa. Jag får väl helt enkelt ta och leta upp ett annat kakfat?*
Agnetha
* Just den möjligheten har Flodhästen upprepade gånger varit och "petat i" (i förebyggande syfte?) och talat om för mig att det är omöjligt. "Vakna och bli vid ditt vattenhål, din lilla fotmänniska!" brukade Flodhästen säga. Tills någon presenterar bevis på att Flodhästen har rätt, så tänker jag utgå från att det är fel. Å vad jag får det att låta enkelt ...
Packa liten kappsäck
Ut på resande fot med ett barn.
Packlistan är lång.
Jag har redan börjat packa.
Allt ska med. Barnprylräkning.
Kläder, välling, gröten, pipmuggar, nappflaskor, haklappen, gåstolen måste vi väl ha med?!.
Vagnen! Vi får inte glömma vagnen, och bärselen och ...
osså måste vi förståss ta med snorsugen och alvedon fan och hans gamla moster utifall att Fröken-i-Fråga ska behaga bli snuvig när vi är på resa. Inte för att hon ska bli det. Men för att det är en sån finurlig uppfinnig och det skulle vara så förskräckligt att inte ha tillgång till den om behov finns!
Extra sängkläder, hur många pyjamaser? ja, just det, det finns ju tvättmaskin förståss...
Men herrejösses - finns det matstol?!
Mat måste vi ha med! Fram med kylbagen! Kanske smidigt att köpa några burkar ändå? (Vi lagar all mat själv - det är skitkul och busenkelt.)
Sen det här med att åka från gården ... Komma ihåg att dra ut soptunnan. Sätta fram vattenkannan till fårpassaren. Viska små stränga ord i fröken Samira bruna öra om att hon inte ska trängas i dörren och smita när vi är borta och snälla M och snälla J ska sköta om vår lilla flock. Vattna blommorna och förmana de att inte dö eller bli ledsna för att vi är borta. Ingen smutsig disk i maskinen? Ingen bajsblöja som ligger och gottar sig i blöjhinken?
PUST!!!!
Men det ska nog gå väl allt det här. Jag har varit en sån som alltid hatat att vara ute och åka, jag vill vara hemma jämt. Men jag har förändrats och det är skönt och roligt. Det ska bli skönt att komma iväg en stund.
......
För en tid sedan hade jag en diskussion med en klok människa om det här med att säga "tack". Det är inte så vanligt tydligen, att man säger tack. Jag är fortfarande lite osäker på om det verkligen är så ovanligt med ett "tack". Vad jag däremot saknar är ordet "Förlåt". Hur svårt kan det vara? Och att bara säga "Förlåt" utan att be om ursäkt för sig själv med vita lögner och dåliga ursäkter. Varför inte bara säga: "Shit, förlåt, så himla dumt. jag fattar att du blev ledsen" ...
Tur jag själv är perfekt så jag aldrig behöver tänka på sånt där. ;-)
Agnetha
Min fina födelsedag
På morgonen blev jag uppvaktad med frukost på säng och presenter av Dotra och Maken. Av Dotra fick jag ett körsbärsträd! <3
Lite tvådimensionell i det här läget men det är ju vinter med allt vad det innebär. ;-) (Misstänker att Dotra fått lite hjälp av sin far att måla körsbärsträdet, men jag är inte säker?). Dagen ägnades faktiskt åt lite kyrliga aktiviteter. Kyrkan här annordnade en liten dopfest för alla barns om döptes i fjol. Först gudstjänst och sen bjöds det på finlunch och mys på församlingsgården. Det var verkligen ett trevligt arrangemang måste jag säga.
På kvällen sedvanlig trerätters alá Kvarnlycka med Toast skagen (utan toast, hemgjord skagenröra), Lammfilé med rödvinskysås och ugnsrostade grönsaker, mörkchokladmousse med vispad grädde och hallon. (Maken är Mästerkocken i Sillviken om någon missat det ;-) Jag är inte så tokig vid spisen jag heller, men Maken tar priset: Han kokade buljong från tidig morgon och gudibrallan vad gott det blev!)
Osså hände en helt magisk grej! :-)
På väg hem från promenaden var vi med om en fantastisk upplevelse. Ån som rinner genom byn bjuder ofta på fina naturupplevelser. Strömstaren är bofast här och vi har sett fiskjgjuse och kungsörn. Fiske på sommaren är helt underbart, utsikten från vår gård över ån är ljuvlig och vattnet är rent och klart. Men idag när vi gick över den ena bron över ån, fick vi syn på en utter som satt på iskanten. Den kikade ned i vattnet, dök i, och kom upp med en aborre. Vi stod och tittade på när den åt upp den. Den var kanske 30 m. ifrån oss och vi hörde det härligt knastrande ljudet (som när katter äter fisk). Efteråt stack den ned huvudet i vattnet igen och dök, men kommer upp tomtassad (tomhänt?). Det var så kallt så vi var tvugna att trava hemåt, lite motvilligt. För några år sedan såg jag ett par uttrar alldeles nedanför vårat hus, men det var häftigt att se den jaga. Lite som ett avsnitt av Mitt i Naturen ...
På kvällen såg vi ännu ett avsnit av Six Feet Under (fick säsong 2 i present av Maken! ;). Jag älskar den serien. Jag skrattar ihjäl mig hela tiden. Den är så djupt mänsklig.
Så på det hela taget är det en dag att minnas med glädje. Nu laddar jag för att ha ett kalas om ett par veckor. Jag har velat fram och åter hur det skulle bli men jag tror att det är läge för ett kalas?
Agnetha
Nu blire knäckebrö och vatten i minst en månad!
Shopping blev det ... Nu blir det knäckebröd och vatten i minst en månad! Nä, jag tror egentligen inte det. Jag/vi har varit jätteduktiga och sålt av en massa gammalt "rat" som legat och skräpat så det är de pengarna som nu är omsatta i ...
Fina fönsterlampor i stora salen nere
En ny badrumsmatta uppe
Massor av vinglas (eftersom vi i julas insåg att vi äger typ.. fem stycken).
Massor av kronljus (eftersom vi i samband med stormen råkade elda upp alla vi hade)
Massor (två) av pipumuggar till Dotra (eftersom de tre hon har alltid verkar stå i diskamskinen)
En ny rolig handdocka till Dotra (hon skrattade ihjäl sig åt den, det är en clown så det var kanske inte så konstigt?)
En ny tvålpump till badrummet nere. (Den gamla fick flytta upp)
Praktiska lådor med lock och klistermärke att ha i garderoben för allt som ligger "huller om buller"
En ram till mitt fantastiska konstverk från i Torsdags
... och en del annat. Blomkrukor, thekoppar och kläder till mig - till exempel.
Dessutom avnjöt jag dagen till ära en riktig räkmacka. Livet på en pinne! Måste säga att det var väldigt behagligt att köra bil på vägen dit - alla som var ute i farten körde lugnt och hänsynsfullt. Skönt. :-)
Appropå bilen så lyckades jag tappa bort den inte mindre än fyra gånger!
Trots att det i princip var tomt på parkeringen när jag kom, och jag ställde den "precis" mellan entréerna till Ikea - så var det spårlöst borta varje gång jag skulle ställa ifrån mig något och när jag skulle åka hem. När jag skulle åka hem funderade jag halvt seriöst på om jag skulle gå och efterlysa den i Ikeas kundradio ... Men det löste sig. Och hem kom jag.
Så imorgon är det således dags för "den stora dagen". Nåt "större" firande är inte planerat (vad jag vet??). Kanske ska hitta på nåt om några veckor ...?
Jag är iallafall jätteglad över min lyxshoppardag. Jag är absolut ingen "shoppar-människa" så jag är stolt över min insats av inköp av saker som behövdes och saker som jag köpte "bara för att". (Men fåret i plåt ställde jag tillbaka. Jag ångrar mig lite. ;-)
Agnetha
