Trött
Idag har jag varit trött. Trött i själen. Det blir man.
Vi har allergi i hushållet. Kattallergi. Jag behöver inte skriva mer än så om det.
Alla som vet hur mycket jag älskar mina katter vet att det inte är någon fånig lek eller dålig undanflykt.
Igår fick älskade Löjsan somna in. Svea flyttade för ett par veckor sedan till en av mina kusiner med familj.
Beslutet att låta Löjsa sluta sina dagar fattades egentligen när vi flyttade hit. Jag sa till henne: "Nu ska du aldrig behöva flytta mer." Löjsa är en berest dam. Vårt liv tillsammans började på Tvistevägen i Umeå när jag var student. Jag orkar inte räkna alla gånger hon flyttat och hon har en tendens att försvinna när hon flyttar. Jag ville inte utsätta henne. Dessutom är hon inte den som finner sig med vem som helst. Svea älskar alla människor. Löjsa ... Löjsa var inte sån. Natten innan hade jag svårt att sova. Jag sa till Maken: "Men vad ska jag säga till Löjsa? Om vart vi ska och så?" och han svarade: "Du ska säga till henne att hon ska ut på en lång resa".
När jag lastade henne i kattburen blev hon skit-arg på mig. Hon sa: "Du lovade mig att jag aldrig mer ska behöva åka bil!" .... Väl framme kom hon ut, kröp upp i min famn och kurrade. Där fick hon lugnande sprutan. När hon var på väg att somna ordentligt la jag henne på bordet. Hon la sin lilla tass i min hand och sa att hon skulle hälsa till Rompan.
Hua nu börjar jag gråta igen ...
Löjsan har varit så mycket för mig. Min terapeut, min vän, min baby. Att hon la sin tass i min hand var så typiskt henne. Så många gånger hon har tröstat mig när jag varit ledsen, slickat tårar från mina kinder och lagt sin tass i min hand.
Nu vilar hon nere vid ån. Det var vackert och fridfullt. Vi hade begravningskaffe efteråt.
Idag har jag hört henne hela dagen. Hennes tassar mot golvet, hennes småprat. Det blev tomt.
Jag har sovit tre timmar på eftermiddagen. Jag känner mig fortfarande trött.
Jag vet hur det är med sorg så det är ingen fara. Men idag är jag trött. Så in i hjärtat trött.
Sista bilden på Löjsa tog jag igår vid lunch. Dotra och jag satt/låg på golvet och småpratade och lekte. Löjsa höll span bredvid. Vackra finaste Lausn Toffs. Vi ses i Nangijala <3
Vi har allergi i hushållet. Kattallergi. Jag behöver inte skriva mer än så om det.
Alla som vet hur mycket jag älskar mina katter vet att det inte är någon fånig lek eller dålig undanflykt.
Igår fick älskade Löjsan somna in. Svea flyttade för ett par veckor sedan till en av mina kusiner med familj.
Beslutet att låta Löjsa sluta sina dagar fattades egentligen när vi flyttade hit. Jag sa till henne: "Nu ska du aldrig behöva flytta mer." Löjsa är en berest dam. Vårt liv tillsammans började på Tvistevägen i Umeå när jag var student. Jag orkar inte räkna alla gånger hon flyttat och hon har en tendens att försvinna när hon flyttar. Jag ville inte utsätta henne. Dessutom är hon inte den som finner sig med vem som helst. Svea älskar alla människor. Löjsa ... Löjsa var inte sån. Natten innan hade jag svårt att sova. Jag sa till Maken: "Men vad ska jag säga till Löjsa? Om vart vi ska och så?" och han svarade: "Du ska säga till henne att hon ska ut på en lång resa".
När jag lastade henne i kattburen blev hon skit-arg på mig. Hon sa: "Du lovade mig att jag aldrig mer ska behöva åka bil!" .... Väl framme kom hon ut, kröp upp i min famn och kurrade. Där fick hon lugnande sprutan. När hon var på väg att somna ordentligt la jag henne på bordet. Hon la sin lilla tass i min hand och sa att hon skulle hälsa till Rompan.
Hua nu börjar jag gråta igen ...
Löjsan har varit så mycket för mig. Min terapeut, min vän, min baby. Att hon la sin tass i min hand var så typiskt henne. Så många gånger hon har tröstat mig när jag varit ledsen, slickat tårar från mina kinder och lagt sin tass i min hand.
Nu vilar hon nere vid ån. Det var vackert och fridfullt. Vi hade begravningskaffe efteråt.
Idag har jag hört henne hela dagen. Hennes tassar mot golvet, hennes småprat. Det blev tomt.
Jag har sovit tre timmar på eftermiddagen. Jag känner mig fortfarande trött.
Jag vet hur det är med sorg så det är ingen fara. Men idag är jag trött. Så in i hjärtat trött.
Sista bilden på Löjsa tog jag igår vid lunch. Dotra och jag satt/låg på golvet och småpratade och lekte. Löjsa höll span bredvid. Vackra finaste Lausn Toffs. Vi ses i Nangijala <3
Fårberedelser
Nu när hästarna har flyttat ska Sto-Bo bli Fårhus. Vi ägnar oss åt Får-beredelser.
I ett sms häromdagen skrev jag just: "Fårhus" men när jag sedan läste vad jag skrivit hade luren rättat och skrivit: "Dårhus". - Kan det vara ett omen? 
Maken i snickartagen. Jag är rudis på att snickra, så jag fixar staketet. Praktiskt att fördela arbetet.
Fåren i fråga kommer ursprungligen från Ljungdalen i Jämtland. De kallas visst "Lantras-Rya" men är väl "egentligen" en form av Allmogefår. De är dock inte identifierade av Allmogefårföreningen. Här är en bild som jag tog av Stora Flocken när jag gick förbi häromdagen:
Med säkerhet vet vi att det blir två mörkbruna tackor, och eventuellt en sån gyllenbrun som står där i bakgrunden. Baggen blir (förhoppningsvis) en svartskäck! Vi hoppas förståss på svartskäck lamm till våren, men vi får väl se. :-) Framförallt så är det trevliga och sociala får det här. Det betyder mycket för mig.
Jag är skitnervös i ordets rätta bemärkelse.
Jag brukar vara nästan överdrivet entusiastisk men den här gången känner jag massor av tvekor. Maken däremot är cool - som vanligt - men han har ju också en gedigen får erfarenhet så det känns tryggt och bra. :-)
Agnetha
Ett dyrt sätt att vara olycklig på
Att jag sålde hästarna ser säkert ut som ett väldigt förhastat och ogenomtänkt beslut för den som inte varit med om hela processen. En process som pågått länge, i diskussion och i tanke. Men jag tänkte orda lite om det ... Jag läste någonstans ... typ: Att äga hästar och inte njuta av de är ett dyrt sätt att vara olycklig på.
Jag beslutade mig för att ta en paus på några år. För mig blev graviditeten lite av början på slutet. Jag är otroligt glad för att jag väntade med att sälja. Hästarna var mitt livs-elixir i slutet av graviditeten när jag var dålig. De fyllde mig med hopp och satte lite guldkant på min tillvaro. <3 Men när graviditeten "tog slut" så tog "lusten" slut, all den längtan jag känt efter att få börja rida igen, blåste bort och har inte synts till sen dess.
Sen December i fjol har mitt "häst-liv" bestått av 90 % dåligt samvete och 10 % nöje. Jag har en väldigt hög ambitionsnivå med hästar. Vad gäller omvåradnad men framförallt: Motion. När jag blev mor nu, insåg jag att de närmsta åren kommer det att innebära stress, dåligt samvete och irritation att ens försöka hålla hästarna i den kondition jag vill.
Jag är "tyvärr" så pass luttrad att jag vet att det finns många fina hästar. För mig är det här en paus under några år. Jag Väljer aktivt bort att inte äga hästar själv, eftersom negativa aspekter överväger positiva - för mig. Jag väljer inte bort de på grund av att jag inte kan eller har råd, jag väljer bort de för att jag - hör och häpna - inte vill. Jag övervägde att spara Bamsen "på tillväxt" men eftersom det löste sig så fint för honom också så ...
Det var rätt beslut.
Det lade sig som bomull i min själ och i mitt hjärta när pållarna åkte, även om jag gick runt i hästhagen, tittade på tomheten och grät en lång stund den kvällen.
Jag märkte inget av att marknaden är "svår" just nu. Strumpan hade åtta seriöst intresserade spekulanter, varav fem styckenhann provrida innan hon blev såld. Den jag - och Strumpan - tyckte var "bäst" var också den som köpte. Vilket var roligt.
Bamse var lite svårare, jag hade massor med fruktansvärt oseriösa förfrågningar, allt från om jag kunde tänka mig att sälja honom för sju tusen (!) till om jag kunde tänka mig att byta mot en hel flock ettåriga hingstar i glada färger (japp, det är sant!). För hans del hade jag dock en plan B, jag tänkte att om han blir kvar så blir han kvar, då får han bli inriden i vår och eventuellt säljas då. Eller också vara kvar ... Men när han träffade "sin" matte så var det bara rätt, så jag släppte.
Så så var det med den saken.
Lägesrapporter från Strumpan och Bamse säger mig att pållarna trivs i sina nya hem och deras nya mattor med dem. Lägesrapporten från lugnet i min själ säger mig att jag gjorde helt rätt.
Alla lyckliga. Slutet gott - allting gott. :-)
Jag beslutade mig för att ta en paus på några år. För mig blev graviditeten lite av början på slutet. Jag är otroligt glad för att jag väntade med att sälja. Hästarna var mitt livs-elixir i slutet av graviditeten när jag var dålig. De fyllde mig med hopp och satte lite guldkant på min tillvaro. <3 Men när graviditeten "tog slut" så tog "lusten" slut, all den längtan jag känt efter att få börja rida igen, blåste bort och har inte synts till sen dess.
Sen December i fjol har mitt "häst-liv" bestått av 90 % dåligt samvete och 10 % nöje. Jag har en väldigt hög ambitionsnivå med hästar. Vad gäller omvåradnad men framförallt: Motion. När jag blev mor nu, insåg jag att de närmsta åren kommer det att innebära stress, dåligt samvete och irritation att ens försöka hålla hästarna i den kondition jag vill.
Jag är "tyvärr" så pass luttrad att jag vet att det finns många fina hästar. För mig är det här en paus under några år. Jag Väljer aktivt bort att inte äga hästar själv, eftersom negativa aspekter överväger positiva - för mig. Jag väljer inte bort de på grund av att jag inte kan eller har råd, jag väljer bort de för att jag - hör och häpna - inte vill. Jag övervägde att spara Bamsen "på tillväxt" men eftersom det löste sig så fint för honom också så ...
Det var rätt beslut.
Det lade sig som bomull i min själ och i mitt hjärta när pållarna åkte, även om jag gick runt i hästhagen, tittade på tomheten och grät en lång stund den kvällen.
Jag märkte inget av att marknaden är "svår" just nu. Strumpan hade åtta seriöst intresserade spekulanter, varav fem styckenhann provrida innan hon blev såld. Den jag - och Strumpan - tyckte var "bäst" var också den som köpte. Vilket var roligt.
Bamse var lite svårare, jag hade massor med fruktansvärt oseriösa förfrågningar, allt från om jag kunde tänka mig att sälja honom för sju tusen (!) till om jag kunde tänka mig att byta mot en hel flock ettåriga hingstar i glada färger (japp, det är sant!). För hans del hade jag dock en plan B, jag tänkte att om han blir kvar så blir han kvar, då får han bli inriden i vår och eventuellt säljas då. Eller också vara kvar ... Men när han träffade "sin" matte så var det bara rätt, så jag släppte.
Så så var det med den saken.
Lägesrapporter från Strumpan och Bamse säger mig att pållarna trivs i sina nya hem och deras nya mattor med dem. Lägesrapporten från lugnet i min själ säger mig att jag gjorde helt rätt.
Alla lyckliga. Slutet gott - allting gott. :-)
En mor till sin dotter
Envägs konversation hörd i köket idag:
"- och jag som trodde du ville umgås med mig, men du vill ju bara vara med gardinen du"
Ammningshjärna?
När jag var gravid och så där "vimsig" som man är när man bara har en sak i huvudet så kallade jag det för "gravid-hjärnan". Det lustiga var att även Maken var rätt drabbad. ;-) Efter Dotras ankomst blev det ju knappast bättre men nu bordet det kanske gå under benämningen "Amnings-hjärna" eller möjligen "nybliven-förälder-hjärna". Bara sen igår har dessa saker hänt ...
1.) Igår var jag till grannen M och drack det godaste theet som serveras i Sillviken. Vi gick igenom hur djuren ska skötas när vi reser bort några dagar och jag säger:
"Hästarna ska ha 8 kg hö morgon och kväll."
När jag sedan kommer hem slår det mig att det där lät väl lite väl mycket, 16 kg på en dag ...? Kan det vara rimligt ...? Men såklart inte! Totalt ska de ha 8 kg på en hel dag! Det vill säga 4 kg morgon och 4 kg kväll...! Strumpan hade dött av lycka av att få så mycket mat!
2.) I morse upptäckte jag att Maken slängt våra kantareller som legat i kylskåpet "ett tag". Jag blev helt perplex men efter en snabb besiktning ... (ja, det är sant! jag trodde nämligen att "amningshjärnan" gjort att han slängt de av misstag!) ... konstaterade jag att de faktiskt ruttnat ...! Så pinsamt! Svampguden må ha förbarmande. Det är ju ingen konst att ta reda på kantareller och förvara de i frysen. Tur att det inte var några mängder, ett par dl.
3.) Min Bror (som annars bor i Långtbortistan) är här och hälsar på. Han ringer nu på förmiddagen och berättar att hans dotter har feber. Det innebär att vi inte ska/kan träffas (eftersom Dotra bara är sex veckor). Men när han säger att hon har feber blir min sponatana tanke: "Men ge henne alvedon?"
Så mycket tok som blivit sagt och gjort och på något vis är det bara så himla skönt att bara vara i den här "geggan". Jag har helt (?) släppt mitt enorma kontrollbehov och min stress. Istället sorterar jag viktigt och oviktigt. Sånt som man faktiskt kan skjuta fram till Nästa Vecka, skjuts fram dit. Det är bara onödigt att försöka fixa allting just idag, just nu om det faktiskt går att styra om.
Dotra sover förmiddag. Jag hinner duscha och blogga (!!!). Fantastiskt. Nu fika.
1.) Igår var jag till grannen M och drack det godaste theet som serveras i Sillviken. Vi gick igenom hur djuren ska skötas när vi reser bort några dagar och jag säger:
"Hästarna ska ha 8 kg hö morgon och kväll."
När jag sedan kommer hem slår det mig att det där lät väl lite väl mycket, 16 kg på en dag ...? Kan det vara rimligt ...? Men såklart inte! Totalt ska de ha 8 kg på en hel dag! Det vill säga 4 kg morgon och 4 kg kväll...! Strumpan hade dött av lycka av att få så mycket mat!
2.) I morse upptäckte jag att Maken slängt våra kantareller som legat i kylskåpet "ett tag". Jag blev helt perplex men efter en snabb besiktning ... (ja, det är sant! jag trodde nämligen att "amningshjärnan" gjort att han slängt de av misstag!) ... konstaterade jag att de faktiskt ruttnat ...! Så pinsamt! Svampguden må ha förbarmande. Det är ju ingen konst att ta reda på kantareller och förvara de i frysen. Tur att det inte var några mängder, ett par dl.
3.) Min Bror (som annars bor i Långtbortistan) är här och hälsar på. Han ringer nu på förmiddagen och berättar att hans dotter har feber. Det innebär att vi inte ska/kan träffas (eftersom Dotra bara är sex veckor). Men när han säger att hon har feber blir min sponatana tanke: "Men ge henne alvedon?"
Så mycket tok som blivit sagt och gjort och på något vis är det bara så himla skönt att bara vara i den här "geggan". Jag har helt (?) släppt mitt enorma kontrollbehov och min stress. Istället sorterar jag viktigt och oviktigt. Sånt som man faktiskt kan skjuta fram till Nästa Vecka, skjuts fram dit. Det är bara onödigt att försöka fixa allting just idag, just nu om det faktiskt går att styra om.
Dotra sover förmiddag. Jag hinner duscha och blogga (!!!). Fantastiskt. Nu fika.
