Kommandoran på Kvarnlycka

Håll i er för nu ska jag profetera igen!

Konsten att vara och förbli lycklig måste vara att älta i allt som är bra. Det är så lätt att halka in i det negativa tänket. Jag vinglar lite grand i "fy fan vad synd det är om mig" just nu. Efter att ha "råkat" lyfta en grönsaks-låda i söndags har jag haft/har väldigt, väldigt ont i "fogarna" (bäckenet) igen (särskilt på natten). Det är lätt att älta i allt jag inte kan/borde göra och att det är ett elände att jag inte kan/borde göra det jag vill. Men istället så tänker jag älta i att:

- Jag faktiskt kan gå - och bära på min underbara dotter.
- Att jag är så glad över M som hjälpte till och klippte gräsmattan (beteshagen??) i trädgården igår. :-)

och allt annat som är bra som inte alls har med fogarna att göra:

- vilken helt sjukt solig och fin dag - igen!
- Min dotters leende när jag kom till hennes säng i morse. Jag gick från halvdöd zombie till sprudlande pigg och lycklig på två sekunder!
- Att frysen, bakmaskinen och vattenkokaren kommer idag.
- Att vi ska på kalas för en supersöt och härlig ettåring i morgon!
- Att fåren kommer i morgon!
- Vad häftigt det var att se fårklipparen arbeta igår. Vilken hjälte!
- Det fantastiskt fina sms:et som jag fick från min mamma alldeles nyss.
- Att Maken kommer hem efter sina 3 dagar i Karlstad ikväll.
- Hur fantastiskt mysigt det är att sitta här i sängen och surfa/blogga och titta på Dotra som ligger alldeles intill i en solstråle, på mage och sover gott ... <3

och framförallt:

Att jag insett att man faktiskt kan styra hur man mår med hur man tänker och vad man väljer att göra! DET är något att älta i. :-)

En sak som jag tänkte på, appropå att älta i det braiga, det är att tillåta sig själv att bli arg och ledsen också och att låta andra bli det. Häromdagen blev jag så fruktansvärt besviken/arg och kränkt av vad en person sa. Jag utryckte mitt hjärtas mening och personen som jag pratade med valde att skratta åt mig. Det bättrade inte riktigt min känsla av besvikelse/ilska direkt ... tvärtom blev jag ytterligare kränkt. Men jag bestämde mig för att inte gräva ned mig i det heller och med Kapten Röd i lurarna på promenad i solen med Dotra så kunde jag släppa det också. Ni har väl hört Kapten Röd? http://www.youtube.com/watch?v=MbPNwzFNQ7E (och här finns texten http://artists.letssingit.com/kapten-rod-lyrics-ju-mer-dom-spottar-wtpvnm7)

I morgon kommer fåren!

Det var glest med gissningar på namnen, men C prickade rätt direkt på Facebook. Antar att hon och jag är ungefär lika nördiga fortfarande. ;-) Den ena lilla tackan heter Gusa (Sprudlande/livfull) och den andra heter Von (Förhppning). Sen ska vi få låna en tacka också över vintern, men hon var redan döpt och heter Samira.

Agnetha

Ps: Jag är inte alltid så jävla glad och glättig som jag ger sken av. Men jag skriver tvångs-positivt. Jag blir en bättre människa av det.

Hittade nåt så fint som ett "Amningsarmband" när jag satt och letade efter spjälsängsmadrass nyss.
Ett armband där man kan ange när man ammade sist och hur länge, hur många blöjor man bytt på en dag och så. Måste vara perfekt för alla med kontrollbehov ...?

Agnetha

Jag och Dotra fastnade på bild idag när vi var ute och jobbade det sista med Maken. Dotra har varit med och jobbat hela tiden. Ömsom så här i selen, ömsom sovandes eller mysandes i vagnen. Kärlek, ren, pur och äkta kärlek. Man blir avbruten hela tiden när man arbetar med ett litet barn, men det är bara välkommet och underbart.

FÅRBERDELSERNA ÄR FÄRDIGA!

Fårhus ? - Check!
Fårhage med fåranpassat staket? - Check!
Hö beställt? - Check!
Halm på väg? - Check!
Produktionsplatsnummer ordnat? - Check!
Bagge utvald? - Check!
Klippare på G? - Check!
"Leverans" bokad? - CHECK!



Fårhuset med de fina (och praktiska!) dubbel-dörrarna. Hela anrättningen ser ut som "Villa-Villerkulla". ;-)

KLART!
Fårhuset är klart. Ok, höhäcken/foderbordet är inte snickrat än men med tanke på att "lallerna" ska ut på bete först så är det ingen panik. Bild på hagen:



Hagen. Jag skulle trivas om jag var får i alla fall. :-) Det vi gjort med hagen är att vi skruvat om samtliga "knorrar" på stolparna för att det ska vara jämna mellanrum (30 cm) samt dragit nya trådar, justerat pinnar, rättat till längs med ån ... Ja, diverse.

Förutsatt att vädret är fint och bra så är det Lördag som gäller för flytten. Vi ska gå till fots med fåren, ska bli jättespännande. Det är ju en ca 10-15 minuters promenad till "granngården" där de kommer ifrån. Jag känner mig så lugn, så glad och så förväntansfull. I eftermiddags när jag insåg att det faktiskst är klart och bara att tuta och köra blev jag otroligt trött och "tok-somnade" och lär ha pratat i sömnen om halm? Det här är något jag längtat efter väldigt länge. Jag är fortfarande nervös, men mest lugn.



Vår tilltänkta bagge, han har ett riktigt namn men han ska bara få heta Baggen. Det säger jag nu. ;-)

På Torsdag eller fredag ska våra små fröknar klippas, så de lär ju inte vara så tjusiga när de kommer. De ser ju rätt roliga ut när de är nyfrisserade och "nakna". Baggen kommer få behålla sin långa bebis-ull. Varför får ni gissa själva... ;-)

Ni Islandshäst-entusiaster som läser min blogg kan få gissa namn på våra tackor. Vi köper ju två tackor, och deras namn betyder "sprudlande/livfull" respektive "förhoppning" ...

Agnetha

:-D Yeah! Halva dörren på plats! Det blir alltså en sån halv-dörr lösning, så att man kan ha stängt upptill när fåren går in och ut som de vill (vilket de ska göra större delen av tiden) och stängt nedtill, men ändå luftigt öppet, när de ska vara instängda, vid te.x lammning, klippning etc.

Hagen är också i princip klar, alltså hela beteshagen. Det är bara korta svängen nedanför lagårn mot ån till som ska till. Vi måste få ut en stolpe i vattnet där också och det är bråddjupt så frågan är hur man gör...? Om man har lite is i magen kanske och väntar till våren och ser hur stor skillnad det blir när vattnet stiger och sjunker just på den platsen?

Maken har snickrat fårhusvägg och dörrar. Han är allt min "handy-man" han ... ;-) Rätt person på rätt plats, som jag skrivit förut. Staketet har jag fixat. Det är ju lite så nu när vi är tre att saker som tog en "kaffe-kvart" innan tar en månad, och med tanke på att ... Jisses vad jag jiddrar. Jag erkänner: Jag hatar att snickra, jag kan inte snickra, jag vill inte lära mig. Så är det. Maken däremot både kan och gillar att snickra så varför bråka om saken i jämställdhetens namn? Gissa vad .. jag städar mest och maken tjänar mer än mig också. Så jag antar att vi är rätt normativa ...?

Dotra är i full färd med att upptäcka vad hon kan göra med sin kropp. Hon vänder sig från mage till rygg och tillbaka. Sparkar på saker, tar tag i sånt hon når - för en stund sedan tog hon tag i min näsa! Det gäller att passa glasögonen! ;-)

Jag älskar mitt liv!

Agnetha

PS!
Vi har köpt en köksmaskin. Det blev en Bosch Hushållsmaskin. Kommer inte ihåg serienummret. Inte så snygg men man kan baka mycket deg och mala kött i den. Sen råkade vi köpa en frys och en vattenkokare på samma tur. Tydligen ska vi få det hela hemkört nästa fredag. Chaffören ska tydligen bära in grejerna också. Ser fram emot när h*n bär in vattenkokaren. ;-)

Som det anstår ett stort, vackert hus i Hälsingland så har vi ju "fina" dubbeldörrar på vårt hus. Jättefina, och svinkalla. På vintern är det världens kallras och det märks på nedervåningen, i synnerhet köket.
Eftersom köket är lite av ett vardagsrum nu för tiden och Dotra spenderar en hel del tid på golvet har det således varit dags att damma av "jul-dörrarna" som stått och gömt sig i förrådet bakom Vedbon (Sto-bo/Dårhuset) i ganska många år. De är superläckert Ferrari-röda och hade vi tänkt oss för tidigare i somras hade vi nog skrapat och målat de redan då, men det var ju lite annat att tänka på då. ;-) Nu är de i alla fall på plats och de är, röda. Väldigt röda till vår härligt gröna panel. Men så får vi ha det i vinter, hellre det än ihjälfrusna tår och rumpor.

Det är min underbara pappa, Dotras morfar, som hjälpt oss att snickra in dörrarna. Det är ju inte helt lätt att sätta in urgamla dörrar som det inte finns någon karm till.  Så, nu har vi två pardörrar till. Ståndsmässigt värre!

Har funderat lite mer på det här med köksmaskin också. Har efter långt och moget övervägande och diskuterande har vi valt bort Kitchen Aid. Mycket för att den rymmer så lite degvätska (man kan inte göra dubbel sats) och att det blir så dyrt med tillbehör. Hittade en Bosch köksmaskin idag. Det är ju inte en sån som man ställer på köksbänken till lyst, men vad ska vi med det till, vi har ju dubbla dubbeldörrar! (*fniss-fniss*)

Igår badade jag ofrivilligt i ån också. Det var kallt. Och tungt att gå med vattenfyllda stövlar i uppförsbacke med barnvagn. Men nu är hälften av fårens beteshage fixad. :-)

Agnetha

Jag hör någon slags reklam-slogan i mitt huvud idag när jag tänker på min senaste shopping... Typ.. "Allt annat känns puckat" eller nåt sånt.

Jag menar - kolla här:



I den ena högen (445 kr) ligger:

5 st. Pyjamas (3 att använda nu, två att växa i)
2 st. Body
2 st. Byxor
1 st. Kofta
1 st. halsduk
2 par vantar
1 st. fleecedress (tvådelad)
1 st. fleeceoverall
1 st. vinteroverall

I den andra högen (398 kr) ligger:

1 st. vindtät fleeceoverall

Second hand shopping alltså. Jag måste säga att jag älskar det. Vi har ju dessutom tillgång till en helt fantastisk liten butik som heter Urväxt (http://urvaxt.blogg.se/). Ordning och reda, bara hela, rena och fräscha kläder och mycket trevligt bemötande. Det gör ju inte saken sämre.

Dagens bästa är nog pyjamaserna. De är så där ruskigt urtvättade och supermjuka, Dotra kommer sova som den prinsessa hon är i dem. Mysigt!
...........

Skulle kunna argumentera och diskutera hur mycket som helst om det här men jag är så trött.
Föda barn - nemas problemas. Amma - jesus christ vilket jobb!

Agnetha

Helgen har ägnats åt fårberedelser. Vi åkte på brädgårn och köpte panel och drog sedan igång. Nu är väggen på plats. Tyvärr har jag ingen bild och det pissregnar ute så jag har ingen lust att gå ut och fota nu. Ni får se sen. ;-)
Maken har snickrat, jag har satt om knorrar på staket-stolparna (30 cm mellanrum mellan de tre trådarna).

Det känns lite sinnessjukt att "vi" får gjort så mycket "trots" att vi har en liten baby på 2,5 månad. Massor av tid går åt att sitta och titta på henne, syta, mysa, mata ... Men däremellan finns det ju massor av tid att hitta på saker. Dotra hänger gärna på och "hjälper till".  När pappan snickrade satt hon och jag och tittade på (jättespännande!) och däremellan ville hon ligga i vagnen och kika på molnen, sova en skvätt och så ... Åka i bärselen och plocka och flytta knorrar ... Vi har ju begåvats med en otroligt trygg, lugn och nöjd bebis så det är väldigt lätt att ha henne med.



(Jag och Dotra på stängsel-vindan. Yep, vårt hus i bakgrunden. Frivilliga fönsterputsare anmäler sig i receptionen...)

Dotra är med på det mesta. Vi hänger upp och ned tvätt, lagar mat och bakar. Tvätten är spännande tycker hon. Massor av olika färger och former att titta på. Matlagning är också spännande. Olika förpackningar, olika mått och verktyg. Spännande att kolla på. Det tar ju lite längre tid att visa allt för henne, och det lär nog ta ännu längre tid när hon vill vara med mer aktivt, men jag längtar dit.  Det är underbart att få dela tillvaron med en sån liten människa och följa henne från dag till dag. En gåva är det. Jag är så glad att just jag får vara hennes mamma.
Jag njuter varje dag.

Idag står regnet som spön i backen. Dotra och jag har varit på Kyrkans Öppna Förskola, så mysigt! Förra veckan var vi på Kommunens öppna förskola, där var det massor med folk och väldigt "stimmigt" men tydligen var det ovanligt mycket folk för dagen så det ska vi prova igen.

Overallen som Dotra har på sig på bilden köpte vi för ett par veckor sedan. Jag gillar inte passformen så jag gick och skulle klaga idag. Det var ändå en sån "fin" Laban (Tummen) overall så den kostade ju en slant. Men i butiken fick jag besked och kom därifrån med fler saker än jag hade när jag gick dit. Bra försäljare. ;-) Men de lyssnade på mina klagomål och förklarade och vi tittade på några andra modeller och jag kunde konstatera att ja, det är svårt med passform på så här små gnuttar.

I veckan hoppas jag på att vi får klart fårhuset och hagen. Fåren klipps den här veckan eller nästa, vi vill att de ska klippas innan de flyttar. Ska bli jättespännande.

Agnetha

Vi lever med en idog kamp, en kamp mot tummen.
Dotra bryr sig inte så mycket om det är tumme eller napp, men det är ju lättare att ta tummen själv, om man nu inte har någon napp till hands (även om hon har det kan hon inte ta den, än.).
Vi är observanta på ljudet (hon smaskar när hon har tummen) och byter då ut den mot nappen. Det fungerar riktigt bra. Tummen må vara händig men det är lättare att sluta md något som man kan lägga ifrån sig ... Alla som sugit på tummen som barn vet nog vad jag pratar om ...

Men alldeles nyss gjorde jag en riktig "freudian slip"!
Dotra ligger i sin korgvagn och myser. Jag kikar till henne och ser att hon har stoppat in några fingrar i munnen. Jag pillar försiktigt ut dem, räcker fram nappen och hör mig själv säga:
"- Får det vara en tumme?"

Fårberedelser i helgen. Och Höstberedelser. Vi håller på och sätter in en innerdörr som vi får hjälp av Morfar att fixa. Toppen, toppen!
Mer om det en annan dag.

Agnetha

Diverse lösryckta tankar idag ...

Idag höre jag en person på radion som sa så här:
"-Barnmaten är alltid ekologisk, men den vanliga maten, ja alltså vuxenmaten, bryr jag mig inte"
Visst måste den personen ha menat sån speciell "Burk-mat"? Eller? Jag blev rysligt nyfiken.

Sen har jag noterat att det nu - återigen - är dags för insamling av årets gratishästar för den som är begiven på det.  För nu är de billiga, skänks bort gratis. Travare (Varmblod), gamlingar, halta&lytta och problemhästar skänks bort till "livslånga, kärleksfulla hem".  Hm ... Nja, jag vet inte jag. Om man nu inte kan k ö p a den häst man vill ha, ska man verkligen ta emot en gratishäst då? Jag menar, har man inte råd att köpa hästen, har man då råd att hålla den? 

Vi ska göra lite inköp, bland annat en sk. hushållsassistent. En köksapparat alltså. En sån som man kan både baka och mala köttfärs i. Var in på den lokala elbutiken en sväng idag och där hade de lite olika modeller. Det vore ju kul med en sån fiiin Kitchen-Aid, men frågan är vilken som är den bästa "egentligen".

Jag håller på och lagar ossobocu. Det var spännande att sätta själva grytan innan den ska göra sin "lång-koks-grej". Det mesta är väldigt spännande när man har barn, men grytan står där den ska och det luktar faktiskt som det ska. Återstår bara att göra gremolatan, koka bulgur och hacka upp en sallad. Det borde jag passa på att göra nu istället för att sitta här och blogga, eftersom Dotra sover. Men var sak har sin tid, det säger jag nu.

Agnetha

Sitter och funderar på det här med att "barnblogga", det vill säga berätta om och visa bilder på Dotra i bloggen.

Jag är så kluven i det.
På ett sätt så känns det helt galet fel att göra det, för jag kan inte fråga vad hon tycker om hon vill. Även om jag kunde fråga henne, skulle hon förstå vidden av vad jag gör? Förstår jag det ens...? Samtidigt som det känns helt galet att INTE berätta om henne och visa bilder och så vidare, hon är ju det absolut viktigaste i mitt liv ...
Svårt det där.
Det är samma sak med Facebook, även om jag känner mig mer avslappand där eftersom jag har mer kontroll över vem som kan se, känns det som.

Jag har full förståelse för att andra gör det. Men för mig känns det inte ok. Samtidigt som det inte känns ok att vara så "försiktig" heller. Fast det kanske är mest för att jag är rädd för att andra ska tro att svampplockning, får och krukväxter är viktigare än Dotra. Vem som nu skulle tänka den tanken ...?

Nu tänker jag för mycket igen.
Det kan hända den bästa.
Undrar när "Anonyma Ältare" ska ha möte igen?

Idag råkade jag köpa några nya pelargonskott igen. Passar på nu innan det är för kallt för de att åka med posten.

Agnetha

"I Jesu namn till skogs vi gå, välsigna svampen, amen"
(Fritt efter Rasmus på Luffen-filmen)  

Igår for vi till skogen, jag, maken, Dotra och härliga M.

Jag älskar skogen. Jag har en alldeles speciell relation känns det som. Det blir aldrig detsamma. Helt fantastiskt. 
En stund satt jag och Dotra i en solstråle mitt i mossan, bland linneor och rödmyror och ammade. Det kändes mäktigt och mycket speciellt.

Dotra åkte ömsom i selen ömsom i M's famn och vi plockade trattisar så det stod härliga till. På kvällen åkte vi och lämnade en hel korg med svamp till min Ystra-Syster med familj. Ändå har vi massor kvar. Det tokiga är ju att vi har så mycket svamp kvar från i fjol, när jag var gravid klarade jag inte av vare sig lukt eller smak av trattisarna. Men då fick vi ju dela med oss - man kan ju inte gärna lämna kvar svamp i skogen, eller hur?

Efter skogspromenaden åkte vi till Näsvall och fikade, tittade på de gamla häftiga byggnaderna och gullade med fåren som bor där.

Nåt annat värt att surra några rader om:

Jag har spunnit! :-)
På Nya Zealand har de blå får ... i Sverige har de rödbruna alpacor - resultat: Agnethas Karaktärstråd.



Jag är helt rudis på att spinna.
Eller så här: Jag spinner ett bångstyrigt och bråkigt garn som gör som det vill.
Det beror på att jag aldrig har lärt mig hur det "egentligen" fungerar. Jag har ju en ruskigt bra rôck, en Ashford Traveller med spolbroms och "hela-fy-fan", men jag har ingen aning om hur jag ska använda det.
MEN...
Det innebär bara att mitt garn inte  lyder nogranna stick-beskrivningar om man vill göra en mössa, vantar eller en tröja. Risken är enorm att tröja är storlek XL på sina ställen och S på andra. Det är med andra ord garn som lämpar sig för mysiga halsdukar och ... annat.
En kvinna jag stötte på i höstas sa: "Karaktärs-tråd" om sånt garn. Det tycker jag var fint. Jag är stolt över mitt garn fast det aldrig kan bli lovika vantar av det.

Det känns lite "sådär" att köpa "färdig" ull, det vill säga den här blå (har även köpt grön) merino ull från "Långtbortistan". Jag brukar "alltid" köpa svensk råull, helst av alpaca men det var lite kul att köpa färgad ull. Det kändes dock konstigt att spinna utan att bli skitig om fingrarna. Jag tvättar alltid garnet när det är färdigt men aldrig ullen. Men "import-ullen" var ju kliniskt ren ...

Detta om detta, det säger jag nu!

Agnetha

Två månader har gått sedan den här lilla människan kom till vår jord:



För två månader sedan vid den här tiden på dagen tror jag att vi gick igenom förlossningen med personal på BB. Kvinnan i fråga frågade mig: "Vem var det som förlöste dig?". Jag kände mig riktigt dum men jag kunde bara svara: "Alltså jag vet inte, jag hade fullt upp med att föda!". Nu i efterhand har jag förstått att kanske mer var en komplimang mot barnmorskan som lät mig jobba i lugn och ro och störde så lite att jag knappt minns henne.

Dotra i fråga ligger och sover på en filt på köksgolvet alldeles bakom mig nu när jag skriver det här. Hon är en otroligt lättsam och glad person. Jag är ju så "tvångs-positiv" av mig så jag tänker bara på det som är bra och när det väl är lite skrik och humör (vilket är otroligt sällan!) så glömmer jag det på en gång. Att bli förälder är det bästa som hänt mig i mitt liv. Jag tyckte inte att jag hade något fattigt liv innan men ... det känns som att livet har fått mening "på riktigt" - jag kan inte riktigt sätta ord på det ...

Appropå förlossninge så har jag funderat på om jag ska skriva en längre text och berätta om hur det var men, det är precis som jag svarade när de frågade vem som förlöste ... Jag har läst så otroligt många detaljerade beskrivningar minut för minut, i princip ... Med stöd av journalen kanske jag kan göra det men ... Om jag bara helt spontant gör ett försök:

De första riktiga värkarna kom vid två på natten. Hela dagen vilade jag med värmekuddar och sov och åt och tog det lugnt. Vid sextiden på kvällen for vi till förlossningen.  Jag var då öppen sex centimeter, vi fick ett rum på en gång. Efter det är allt "väsentligt", vilken tid, vilka människor, vad som sas, väldigt diffust för mig. Jag gick helt in i mig själv. I flera år har jag övat med ett avslappningsprogram. Först efteråt förstod jag att det var de kunskaperna jag tog fram på förlossningen.  Jag andades och slappnade av och lät kroppen jobba. Det var makalöst. Inte en enda gång kände jag: "Nu dör jag" eller "Nu går jag härifrån".  Däremot en sak som jag minns extremt tydligt av någon anledning var när Barnmorskan sa: "Nu är det snart dags att börja krysta". Då öppnade jag ena ögat (jag blundade genom hela förlossningen, i princip), plirade på henne och sa: "Du, det tror inte jag går faktiskt ...". Inte för att det gjorde ont eller var hopplöst, utan för att jag var trött och hungrig - jag kände mig ganska slut. Men hon sa bara: "Det kommer gå jättebra" och precis så var det. Plötsligt fick jag kraft från gud vet var och på femton minuter födde jag mitt barn. Enligt Maken lär jag ha sagt: "Det här är skithäftigt, vi måste göra det igen!" innan dottern ens var ute ... ! ;-)

Det är vissa saker som jag är förvånad över efteråt. Dels att det gick så otroligt lätt utan smärtlindring. Att jag kunde ta fram mina avslappnings-kunskaper som jag övat med, i ett helt annat sammanhang, och använda det så effektivt ... Jag var otroligt känslig för beröring under hela förlossningsarbetet. Massage var det inte tal om. Men varje gång jag slog upp ögonen och såg Maken sitta där bredvid mig blev jag lugn.  Jag är oerhört och otroligt tacksam för att förlossningen förlöpte normalt och jag fick en sådan fantastisk upplevelse. Jag är så glad och tacksam till barnmorskan som höll sig ur vägen och lät mig jobba "själv".
Från start till mål - ca 1 dygn. Jag har aldrig känt mig så stark i hela mitt liv.

Lyckoruset och kärleken slog ned som en bomb när jag fick upp vår dotter på mitt bröst. Blöt och illvrålandes. Jag var rädd för att det skulle vara en främling som kom, men jag kände igen henne på något märkligt sätt. Fast egentligen kanske det inte var så märkligt, jag hade ju burit henne i tio (!) månader så ... Samtidigt så har jag ingen aning om vem hon är. Det är med nyfikenhet och stor kärlek jag ser fram emot att få följa henne genom hennes liv, och få lära känna vem just hon är.

Agnetha

Makens växthus slår rekord i år. Helt sjuka mängder gurka, tomat och squash!
Alla som kommer innanför dörren får frågan: "Får det vara en squash?"

Ljuuuvligt är det! Vi bara äter och njuter och äter och njuter ... Idag fick jag äran att skörda, här är resultatet:



Ungefär liknande skördar har vi fått i omgångar. Fina grejer. :-)

Agnetha

Den 2/6 2009 bestämde jag mig för att sluta äta socker. Jag insåg att jag åt så mycket socker att jag faktiskt blev sjuk och dålig av det. Efter det gick jag ned ungefär 50 kg men det är inte det det här handlar om. Den 29 mars i år började jag äta socker igen och *peppar-peppar* så fungerar det faktiskt. Men jag är fortfarande inte säker på att det är en hållbar väg - för mig. Mer om det en annan gång.

Något jag lärde mig under den här resan utan socker är att lyckan inte ligger hos någonting utanför mig.
Man har ett val varje dag.
Man kan tänka: vad trött och uslig, titta det regnar och det är Tisdag till råga på allt ...
Eller också tänker man: Idag ska jag må bra och ha en bra dag.

Jag har övat jätte-jättelänge. I början kändes det övermäktigt och omöjligt, men det går faktiskt. I ärligehtens namn har jag fått en och annan känga i arslet av kloka människor när jag tappat tron, så jag är ingen "supermänniska" - långt därifrån.

Men det är skönt att veta att lyckan bor inom mig.
Det är ingen annan människa som är skyldig att hålla mig på bra humör och se till att jag är lycklig.
Självklart måste man fylla sitt liv med sånt som man känner ger någonting. Går man omkring och känner sig olycklig hela tiden över vart man bor, vad man gör och vilka man träffar - välj då bort dem.
Man har alltid ett val.
Det gäller att se upp för energitjyvar- både människor och negativa tankar. 

Jag är inte alltid på topp. Jag har två riktiga energitjyvar till tankar som jag identifierat som: "Tänk om ..." och "jag borde ha ..."

De där två ger jag noga akt på. Ibland snubblar jag och fastnar i framförallt "Tänk om". Tänk om kan vara allt från att det ska hända något hemskt, som att någon jag älskar ska råka ut för något, till att se pessimistiskt på framtiden. Till exempel: Tänk om det blir en till sån här (jävla) (ursäkta) vargavinter - sjuka mängder snö och extrem kyla. Hur tusan ska jag orka med det?
Istället försöker jag tänka: Ok, det är fint med snö. I år ska jag åka skidor när vädret tillåter. I övrigt så vet jag ju vad det innebär vid det här laget och det är faktiskt ganska komiskt när man nästan inte får upp ytterdörren och kör fast när man ska in på gården.

Vissa saker blir dock aldrig riktigt bra. "Jag borde ha" rörande hästarna dränkte mig totalt. Jag fick dåligt samvete och jag insåg att jag skulle aldrig ha kommit ikapp dit jag ville, inte inom de närmsta åren. Valet blev alltså att sälja hästarna. Ett fantastiskt bra val för mig.

Men man kan inte allt själv. Man behöver energipåfyllare också, såklart.
Och jag är ingen supermänniska.
Men mental träning fungerar.

Jag har sovit urdåligt i natt. Jag var mosig och seg när jag vaknade, men jag bestämde mig för att det ska bli en bra dag och jag ska få gjort det jag planerat och göra lite till ändå, och ja, det verkar faktiskt fungera.
Skönt! :-)

Jag inledde med en promenad med en av grannarna med barn. Sen har jag ätit god lunch. Nu har jag skrivit ut en massa blanketter, bland annat ansökan till Friskola för Dotra (bra att ha gjort utifall att ...). Dotra sover. Nu ska jag snart göra en kopp the och sen ska jag åka in till samhället och köpa nåt fint till Dotra (hoppas jag) och lämna tillbaka en bok till biblioteket). Sen är det dags att börja fixa middag och sen kommer Maken <3 hem från jobbet.
En toppendag.
Men om jag bestämt mig för att jag skulle skita i allt och bara ligga i soffan och drälla för att jag är trött/ledsen och nere, ja då hade jag nog inte mått så bra som jag gör just nu.

Man har alltid ett val.
Alltid.

Agnetha