Kommandoran på Kvarnlycka

Idag hände det igen.
Det händer igen och igen och igen och igen.
Jag blir lika förvånad varje gång!

"-När ska du börja jobba?" får jag frågan, och svarar: "Första April".

Responsen är lite olika. En del säger lite eftertänksamt att de (alltid kvinnor) också fick börja jobba när barnet var väldigt litet, eller frågar väldigt försynt om "Maken ska vara hemma då eller?". Eller också utbrister man i ett förfärat: "Va? Men hur gammal är hon då? Tio månader? Är du inte klok?!". För att inte tala om: "Vilket dagis tar emot så små barn?"

Det är på riktigt.
Det är så jag skulle vilja skriva att jag sitter här och hittar på - men det är på riktigt. "Folk" (kvinnor) tror att Dotra måste börja på dagis bara för att jag ska börja jobba. Det här har hänt så många gånger nu att jag tappat räkningen. Tydligen så är jag/vi en väldigt ovanlig familj? Men Dotra har ju en pappa! En pappa som vill vara hemma med henne. Som längtar och ser fram emot att få vara förälder på heltid.

Jag kan förstå att om det är så att den ena partnern i förhållandet te.x är arbetslös, ja, då har man kanske inte så stora möjligheter att dela. För man måste ju leva och det där med "leva" inkluderar ju pengar. Men de flesta som jag pratat med har så vitt jag vet båda två jobb.

En annan sak är det här med att "gå ned i tid". Från början när vi diskuterade pratade vi på att jag skulle vara den som går ned i tid. Men ju mer vi funderade och diskuterade desto tydligare blev det att det mest logiska är att Maken är den som går ned i tid. Eftersom han pendlar ca 2 h/dag är det skönt för honom att slippa åka. Dessutom gör ju pendlingen att jag sköter det mesta av markservicen de flesta dagar, då är det ju inte mer än rätt att han tar en hel dag (från början blir det två) dagar med Dotra.
Fast ....
Alvarligt talat. Jag skulle gärna ha varit hemma och lyxat med Dotra alldeles själv i 1,5 år. Jag skulle gääääärna gå ned i tid och vara hemma och lyxa med Dotra. Gärna. Väldigt gärna. Hemskt gärna. Det är helt underbart roligt och fint att få vara hemma och ta hand om sitt barn. Men ... jag älskar min man. Vi älskar vårt barn lika mycket. Varför ska inte han också få vara hemma och lyxa med Dotra ...? 

Agnetha (Supermorsan i Sillviken strikes again?)

Blommor. Plantor. Grönt.
Både Maken och jag älskar odling. Maken är mest inne på sånt man kan äta och sånt som ingen annan fattar sig på. Han har en liten vurm för att plantera träd till exempel. Just nu har han något så fint som en Kastanj i kruka i stora salen nere. Det ser ut som en olaglig planta, men det är ett träd. Dessutom har han planterat fyra äppelträd, från frö, som kommer från äpplen som är köpta i butik. Två har övervintrat inne och två ute. Inspirationen kommer från min vän S som faktiskt har såna äppelträd i sin trädgård. Hon planterade såna frön och det blev "red delicious". På riktigt. Jag har smakat.
Jag är mer inne på sånt som kan blomma jag. Visserligen var det Maken som införde phalenopsis i mitt liv men nu känns det som att det är mitt gebit. Mest älskar jag ju pelarogner ...

MEN!  Till saken!

Dotra och jag håller på och möblerar om lite plantor. Det blir ju fint och trevligt men ... Ganska många av våra plantor börjar på att växa oss ur huset faktiskt. Tyvärr har vi ganska smala fönsterbrädor på några ställen i huset. Många stora plantor har stått på piedestaler men nu vågar vi inte ha de där när vi har ett litet "kryp" på golvet som gärna vill känna-knuffa och dra. Så en del vet jag inte riktigt vad vi ska hitta på med? Vi får väl ställa de på möblerna ...

Dotra och jag var på Trägårn häromdan och köpte lite nya plantor: St. Paulia! :-)
En gågn fick jag en jättefin prsentbok om krukväxter och i den stod det något i stil med: "En vacker dag får du pension. Och en st. Paulia".  Vi (Dotra och jag) placerade de små söta "damerna" i stora salen nere och där stod de i de stora fönstren och hukade sig. Så nu bar vi upp de på hallen och ställde de i balkongfönstren. Det vart nåt det!



Fiiint! :-)

Fast innan de fick gå upp visade jag upp dem för mina pelargoner och sa att de skulle titta noga på vad de här kunde (blomma) och att de ligger pyrt till om de inte sätter fart snart. 0:-)
Fast de är ganska förlåtna. De blommade som galningar i November och nu växer de som tusan...

/Agnetha

** Lyckoräkning **

* Jag väcks varje morgon klockan sex av världens gladaste lilla barn. :-)

* Jag är gift med världens smartaste, klokaste, coolaste, snyggaste, finaste, varmaste man.

* Det är helt vansinnigt vackert ute. Helt sinnigt! Det ser ut som Narnia.

* Jag är "ledig" och hemma och får uppleva och se detta vackra varje dag.

* Jag är omgiven av varma och fina människor.

* Jag har en ny fin dator som heter Blixt-Gordon och är som värsta choklad. Jag älskar min dator. ;-)

* Jag fyller snart år! (jag  ä l s k a r   att fylla år!)

* På Lördag ska jag ut och äta och ha trevligt med mina arbetskamrater.

* Jag har just druckit kaffe ur en mörkblå "Swedish grace" mugg.

* Ute i fårhuset står Lallera och under ullen gäser mini-laller i magarna.

* Jag bor i ett land som har ett system som gör att jag både får och kan vara hemma och ta hand om mitt barn.

* Vi har målat matsalsbordet. Rött som Kärleken. Det blir så fint! Ni ska få se när det är klart!

Så.
Massor att vara glad för även idag.

Agnetha

(Laller på Löta = får på rymmen)

Tisdag eftermiddag.
Jag tittar ut genom fönstret i exakt samma sekund som det rasar från grannens tak - och fåren flyr i vild panik - ut genom grinden ... Ingen fara. De "går på hink" så det gick snabbt att återbringa de till hagen.

Onsdag eftermiddag.
Jag och Dotra kommer hem från en liten promenad. Jag blir så glad när jag ser våra fina får att jag utbrister: "Hej, Lallera!" varpå lallerna blir så glada att se sin härliga matte så de skuttar ut genom grinden och kommer och hälsar ...

Torsdag förmiddag (idag):
Jag och Dotra skottar snö. Till slut kan inte Faxi och Samira hålla sig längre. De går ut för att prata med mig. När jag ignorerar de går de tillbaka till hagen. Sen går de ut igen ... Till slut har jag tappat räkningen på antalet gånger de smitit. Men till slut får jag hjälp (TACK, M!!) och sätter upp lite extra grind. Jag och Dotra går in för att fixa lite lunch, och när jag drar av mig skorna ser jag detta utanför fönstret:



Samira och Faxi - ute igen!!!

Ringer efter M och matar Dotra. Därefter lyckas vi få in fåren i får huset och där befinner de sig nu. I säkert förvar.

ARGH!
Det här är inte bra för såna som jag - som har kontrollbehov. Eller också är det bra? Det som är ruskigt dåligt är att det är Samira och Faxi som tycker att det är en bra idé att rymma ... Vón och Gusa rymmer också, men de "fattar liksom inte". Men de lär sig ju ...

Ska ringa till Lalleras uppfödare och min fårguru Å sen och prata om hur vi ska lösa det här.

Till nästa säsong, då ska jag bygga "Fort Knox". Det säger jag nu....

Agnetha

Angående sista inlägget om gnäll ...

Sjukdomar och elände
Först, så ska jag träffa en läkare idag om ett par timmar. Jag har som jag skrev inte så stor tro till att det varken är farligt eller något allvarligt. Men sköterskan som jag pratade med sa spontant en grej som varit på tapeten förut, för ungefär tio år sedan som skulle ge svar på både det ena och det andra. Inte för att jag tror att det är så enkelt. Det har ju som sagt var varit på tapeten förut och blivit avskirvet.

Huset
Oj, vilken grej det var att skriva om trivsel och huset. Jag har fått flera mail och massor av tankar från alla möjliga och omöjliga personer som berättat både det ena och det andra. Bara att ta bladet från munnen och säga som det känns lättar faktiskt en hel del.

Flytta, bo kvar? Börja trivas?!
Jag vet inte. Men i väntan på att få veta tänker jag leva och jag tänker leva ordentligt!! Nu ska det hända grejer. För när jag väl flyttar härifrån ska jag i alla fall kunna titta på allt jag gjorde och inte tänka att jag satt med armarna i kors och väntade på att himlen skulle falla ned ...!

Maken och jag har diskuterat vad vi tänkte när vi kom hit för tre år sedan och vad vi har gjort och inte. Vi diskuterar, planerar, grälar lite och kommer sams.

Det är stora projekt (som att bygga uteboxar när det väl är dags att skaffa häst igen) och lite mindre projekt (som att måla om det gamla härliga matsalsbordet). Det är djurfix (hönshus bygge!) och det är människofix (köpa en ny sovrumsmöbel). Det är gårdsfix, som att bygga en parkeringsplats och plantera träd. Det är ... Allehanda och diverse. När vi börjar prata och planera inser jag att det kommer ta en stund att landa alla dessa projekt och då känns det ju som att vi måste stanna ett tag till ... ;-)

Agnetha

Idag borde jag inte blogga alls idag. Jag vill bara gnälla.
.................

Äh, whatever. Here goes ...

..........................................

Gnäll 1 - Ringa till Sjukhuset

För ett par veckor sedan fick jag en jättekonstig grej på en nagel. Eller under nageln. Det ökade i rask takt och min "vänta på att går över ..." leder bara till att det blir värre. Maken säger att jag måste ringa sjukhuset och kolla upp vad det är. För på 1177.se finns inga svar. Jag har även tittat på sjuttioelva miljoner (äckliga) bilder på sjuka naglar på Google. Ingen ser ut som min. Detta kommer hända:

1.) Om en stund pratar jag med en sköterska på sjukhuset. Hon låter lite så där släpigt ointresserad och bokar in mig nästa vecka.

2.) Jag får sitta och vänta läääänge i ett sjukhusrum. Det kommer i en (skit-stressad) läkare som tittar på min nagel. Kliar sig i huvudet. Frågar om jag är stressad. Ger mig en spännande lapp med massor av små klistermärken på och skickar mig på labb.

3.) En vecka senare får jag ett brev hem där det står att jag är frisk och kry och dagen efter kommer min nagel mirakulöst nog att bli normal igen.

Jag säger bara: Suuuuuuck....

...............

Gnäll 2: Lyxproblem

Jag borde vara så glad och tacksam. Vi bor i ett sånt "häftigt" hus: massor av rum, massor av kvadratmeter, massor av ljus, massor av kakelugnar, massor av fin utsikt, massor av bastu vid ån, massor av ...
Det går ju inte att neka att det är fint. Bra. Ett kanonhus.

Om jag räknar rätt, så är jag (vi) fjärde generation som bor här på gården. Nu har vi bott här i tre år. Jag trivs inte. Jag får ingen riktig ro i kroppen. Jag pratar om "eländet" och känner att jag/vi måste flytta någon annanstans. Sen faller jag till föga, börjar möblera om och planera lite renovering. Sen efter några dar så kommer känslan smygandes igen ...  Jag vet inte om det är jag som inte "unnar" mig själv att ha det "så här bra" eller om det handlar om att jag faktiskt inte alls trivs och att jag inte ska bo här, att jag aldrig kan få den ro här som man ska känna i sitt eget hem?

Flytta får man ju göra har jag hört några rykten om. Man får. Men vill jag? och vart ska vi? Hur ska det bli? Blir det bättre? Finns känslan i mig? Är det jag som äger den eller är det huset som skapar den? Kan jag kontrollera den? För hur blir det om vi flyttar också visar det sig att jag trivs baske mig inte där heller?! Vad gör man då? Flyttar igen...? eller inser att man hade allt och gjorde sig av med det fast det inte var husets fel...?

Och vad tusan gör vi med fyra generationers (jävla) (ursäkta) sopor som ligger i de sk. "ekonomibyggnaderna". Får det vara en vedspis? vi har fyra stycken! En rulle rostig taggtråd? femton par gamla slalomskidor från 1800-kallt? :-p

Gnäll, gnäll...

Motpol:

Dotra och jag fick finfrämmat igår. E och hennes lilla jänta (som är en månad yngre än Dotra) kom hit och myste lite. Det är så kul att se småttingarna leka med varandra. Jättemysigt!!

och - även detta igår: 

Jag hade ett långt, ljuvligt samtal med en fantastiskt fin människa som bara dykt upp som gumman i lådan i mitt liv. Jag är så glad. Du vet ju vem du är ... <3

Och...

Maken stiger numera upp i svinottan för att komma hem tidigare på eftermiddagarna. Det är fint som snus det vill jag lova. :-)

Idag: Värsta mys-dagen. Bara jag och Dotra och vi har inga planer.

Agnetha

Jag har läst Felicia Feldts bok. Anna Wahlgrens dotters bok.

Ingenstans står det egentligen att hon är Wahlgrens dotter. Det står inte Anna någonstans. Inte Barnaboken (det står boken om barnuppfostran). Ingenting. Allting är anonymiserat. Det skulle kunnat vara en roman. Som vilken som helst. Men det är det inte. Om inte Felicia ”kommit ut” – så skulle boken kanske drunkna i mängden. Men hon står upp. Hon säger att det här är min historia – så här var det för mig.

Boken är stundom högtravande och djup på samma gång. Tyvärr, och tråkigt nog, känner jag igen mig enormt mycket i det hon beskriver.  Jag känner igen mig i känslan. Det hon beskriver och det hon fångar. Felicia skriver:

” Och jag hamnar rakt ned i skräcken som aldrig låter mig bli vuxen. Jag stelnar i månkylan och kan inte ta ett steg för att rädda Wilma.”

Och jag känner igen mig. Tack och lov – har jag aldrig varit i en sån situation som hon befinner sig i när hon beskriver det där, men den där känslan, den känner jag alltför väl igen.

Jag känner igen mig i hur det är att ha en flodhäst i vardagsrummet. Men vilken flodhäst Felicia har haft! En flodhäst som man gömt under en stor trave böcker som massor, och återigen massor, av föräldrar i hela Sverige och övriga världen lovprisar. En flodhäst som man gömmer bakom nio ”välartade” ungar. Jag kan inte skriva om ”min” flodhäst här i bloggen mer än så här för det fixar inte jag riktigt. Det väcker nämligen den där skräcken som Felicia så väl beskriver i citatet ovan.

Jag blir ledsen när jag läser om hur oerhört otrygg Felicia kände sig när hon var barn, men jag blir också ledsen när jag läser om hur hon ”far fram” med sig själv som vuxen, och att detta som hon upplever som barn – fortsätter när hon är vuxen. Jag vill inte lämna ut mig själv som hon gjort –men jag känner igen mig. I flera situationer. Det är nästan kusligt.

Det starkaste i boken – som berör mig mest – är att man inte behöver försonas. Man behöver inte förlåta för att må bra och gå vidare. Felicia skriver det. Hon har provat – det fungerade inte. Det ger mig ett väldigt lugn. Så kan jag sluta försöka göra allting bra. Så kan jag sluta försöka låtsats att det egentligen, kanske är och har varit bra – ”trots allt”. Det kan få vara precis så som det är. Jag behöver inte förlåta.

TACK för det, Felicia.

TACK för ditt mod och din styrka.

Jag hoppas att du får lite ro i din själ nu.

Agnetha

Igår när Dotra och jag var ute och gick tänkte jag på att det är som Narnia. Det är nästan så man väntar på att få höra svischet från slädmedar och att snödrottningen ska komma och bjuda på konfekt ... Eller att mr Tumnus eller nån ska dyka upp. Vackert så det nästan gör ont i kroppen. Idag fick vi med Kameran. (som tyvärr inte gör sagolandet riktig rättvisa..)







och slutligen .. DAGENS BÄSTA BILD:



Mys i åkpåsen och på goa lall-skinnet. :-)

Agnetha

Ps.
Faxi har snart satt sin sista potatis. Gusa var halt när vi kom hem nyss och när jag skulle titta till henne fick jag inte komma in i hagen. Dessutom kör han en hel del fula trix, sätter framklövarna i knävecken på mig och stångar mig i ryggen! Säga vad man vill om baggar alltså, men ... (det var ingen fara med Gusa heller förresten. Hon hade fått ett grovt höstrå mellan klövarna.)

"Barnaboken" finns det en tjock bok som heter. Den är skriven av en kvinna som heter Anna Wahlgren. Hon är rätt het i mediabruset just nu eftersom en av hennes barn har skrivit en bok om sin egen barndom, med just barn-oraklet Anna Wahlgren.

Jag har läst Barnaboken. Både innan och efter jag födde barn.
Sidorna om att man k a n föda barn utan en massa läskig bedövning och att man kan andas igenom lusläste jag och vet ni vad? Där hade hon en poäng - det fungerade för mig i alla fall. Men jag har pratat med tillräckligt många vid det här laget för att veta att det inte är så där "tvär-enkelt". Jag hade dock inget bruk av Wahlgrens råd och ”instruktioner”. Men bara att någon påstod att det går var till hjälp. Jag läste också hur hon brukade gå ned gravidkilona genom att byta ut ett mål mat mot ett glas vatten med citron i … det fungerar säkert. Men det är ingenting som låter bra i mina öron.

Hon har en tanke som jag gillar. En tanke om att barnen ska ta del av verkligheten. Te.x att man låter barnet (även en baby) vara med i tvättstugan när man hänger tvätt, istället för att man väntar tills barnet somnar. Att det är bra för barn att få vara med. Logiskt egentligen, men det är en bra sak som hon tar upp.

Men …..

Den här författaren har också en hel del andra ”hyss” för sig. Det som skrämmer mig mest är att jag i en intervju läste att hon aldrig använt de här metoderna på sina egna barn. En annan sak som skrämmer mig är också att väldigt många faktiskt fått hjälp av detta. Det är naturligtvis bra att man får hjälp om det krånglar. Men det är vissa saker man inte ”får” göra tycker jag.

Vem som helst kan gå in på hennes hemsida: www.annawahlgren.com och läsa om hennes metoder och idéer. Gör gärna det.  

Det som skrämmer mig mest är:

Sova-hela-natten

Så här har jag förstått det, jag kan ha missförstått, rätta mig gärna: Lägg barnet i en vagn i ett mörkt rum. När/om barnet vaknar och gråter/skriker- vagga/ryck i vagnen tills barnet somnar. Om det så tar åtskilliga timmar är det helt ok. Det är absolut förbjudet att röra vid och tala till barnet. Tydligen kan man få hålla på i hur många nätter som helst också innan det blir resultat.

Inte byta blöja för tidigt.

Det här tror jag inte att jag missförstått: Om en baby/barn bajsar för tidigt på morgonen, vid fyra-fem tiden, ska man absolut inte byta blöjan. Låt barnet ligga med bajsblöjan. Ev. röd (svidig) rumpa motverkas med salva. Efter några dagar kommer barnet förstå att det inte är någon idé att bajsa så tidigt – h*n får ändå inte ”göra morgon”. Idén är alltså att barnet/babyn bajsar med flit och därför får ”komma upp” och göra morgon/starta dagen …. Men vem kan egentligen bajsa ”med flit”? Och hur kan det vara ok att en baby/litet barn ligger med en bajsblöja i sängen – när det under inga som helst omständigheter är ok att en vuxen människa (som är i behov av hjälp) gör det?!? (Vad jag heller inte begriper är varför man startar dagen? De gånger Dotra har bajsat ”för tidigt” har vi tagit upp henne, gått till skötbordet, varit lågmälda/tysta och inte tänt alltför många lampor, och därefter lagt tillbaka henne i sängen –hur svårt kan det vara?)

Så en erfaren nio-barns-mamma har nog en del goda råd att dela ut. Men att uppmana människor att utsätta barn för psykiskt och fysiskt lidande … för det är vad det är – i mina ögon- är inte ok. Jag vet att det finns de som blivit ”hjälpta” av det där – men till vilket pris? Det kanske man aldrig får veta eftersom den tiden av ens liv är något man personligen inte kommer att komma ihåg. Däremot påverkar det en människa för evigt. Oavsett om man minns eller inte. Det är jag övertygad om. Jag vet också att många är kritiska mot hennes metoder. Jag har läst uttalanden från flera läkare bland annat, som är oroade över att barnet ska ta skada fysiskt av att skakas i vagnen. Finns på nätet att läsa. Jag orkar inte rota och länka. Det här är bara en lite blogg, så jag känner inte att jag behöver ha någon särskild källhänvisning. ;-)

Nu har alltså hennes dotter skrivit en bok. Jag ska med spänning läsa den. Jag är egentligen inte så intresserad av att läsa om ”social misär”. Jag är mer intresserad av den rent psykosociala biten i familjen. Jag tror nämligen att den där familjen lever med en jätteflodhäst i vardagsrummet. Det är en annan bra bok. ”Flodhästen i vardagsrummet”. Den handlar om att man i vissa familjer har en flodhäst i vardagsrummet, som ingen låtsats om och som alla aktar sig för, men som står där – synligt för de flesta. Oftast är flodhästen en alkolist eller missbrukare. Men metaforen är otroligt användbar.

Eftersom jag har en flodhäst mitt i vardagsrummet (som jag är livrädd för att skriva om här – (flodhästar är ett av världens farligaste djur) men jag gör det ändå. För jag vill inte vara nån liten lort) ser jag mycket fram emot att få läsa boken. Jag tror det kommer att bli bra. Jag tror tyvärr inte att det kommer göra så mycket åt ”Barnabokens” popularitet. Men jag tror att den kan vara bra för mig personligen.  Hoppas det i alla fall. Det återstår att se. Den dimper ned i brevlådan om några dagar. ”Felicia Försvann” heter den och är skriven av Felicia Feldt.

Agnetha

PS.
Jag önskar mig inga längdskidor i födelsedagspresent. Jag kommer förmodligen inte att kunna använda dem. Om en helt vanlig frisk människa som aldrig haft foglossning får ont i "fogarna" av att åka skidor, ja, då ska jag nog låta bli. I alla fall den här vintern.

Eh....

Ja, ok, jag vet, att jag behöver egen tid. För då blir jag en bättre mamma. Men ... Aldrig, aldrig att jag trodde att jag skulle hålla på och hönsa mig och inte vilja åka från Dotra! Jag v e t  och är fullständigt trygg med att hon har det hon behöver och får det hon ska och att allt är frid och fröjd - ändå har jag svårt att slita mig.

Maken - pekar med hela handen mot bilen och säger:
"- Nu j****r ser du till att ha riktigt roligt!"

Så jag sätter mig i bilen, fullt munderad för att klara -10 i en rockard efter världens finaste (?) nordsvensk. Hela mitt hjärta skriker: "åh, det lilla barnet, du överger det lilla barnet!" så jag måste verkligen ta i och tänka: "Hon är med sin pappa. Hur otroligt det än låter - så klarar hon sig utan dig, Agnetha!"

Efter en rejäl fadäs (i Tisdags) när bästaste pållen Flörtis visade sina gulaste tänder, knuffade mig på stallgången och hela baletten - har vi nu blivit vänner. Både igår och idag har jag fått köra honom. Idag följde faktiskt Flörtis matte E med på pållen Linbjörn.  :-)

Förstår ni vad härlig den här hästen är? Han är bussig och ärlig, positiv, arbetsvillig och - hör och häpna - han har humor. :-) Jag lovar att han har humor. Sen får ni tycka att jag förmänskligar honom hur mycket som helst. ;-) Det är så lyxigt och kul! Fast jag längtar tills jag kan rida. Om allt känns Ok så provar jag igen i början på februari. Men tills dess åker jag så fint bakom så. Flörtis är jätteduktig. :-)



Tack, tack, TACK E för att jag får låna din jättejättefina häst!!!

Agnetha

Ps... vet ni vad? Dotra och Maken klarar sig alldeles utmärkt utan mig. Är det inte förskräckligt så säg? ;-)

Nappflaskor. Vällingens konsistens.  Storlek på öppningen i nappen. Luftventiler.
Varför är det ingen som pratar om sånt på föräldrautbildningen? Eller vad man egentligen behöver ha i vagnen och inte? Det är sånt som jag verkligen känt mig totalt rudis på. Sånt som man bara "förväntas" veta...?
Det där är rena djungeln. Jag börjar få kläm på det här med vagnen nu men nappflaskor, jag orkar inte ens försöka berätta om mina äventyr med nappflaskorna. Men ... Över till nåt helt annat,

Titta:



Jag (!) har valt nappflaskor som är helt neutrala/genomskinliga utan "pynt". Men om man vill kan man välja blått eller rosa. Jag hävdar ju bestämt att rosa inte är farligt, men om vi gör lite bild-analys:

Först kan vi ju enas om att blått "anses" vara en pojkfärg och rosa "anses" vara en flickfärg.
På den blå (pojk) flaskan är det båtar och på den rosa (flick) flaskan är det blommor.

Vad symboliserar båtar?
Resa - äventyr - aktivitet.

Vad symboliserar blommor?
Kärlek - pyssel - mys - inaktivitet (??)

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om blommor ska symboliserar aktivitet eller inte. En trädgård kan man visserligen sitta och njuta i - men det kräver ju ocskå sin "man" vad gäller arbete: gräva, skottkärra, stå i besvärliga ställningar, kånka vatten ... Men nu är det små dekorativa blommor vi talar om, och inte en liten trädgårdstäppa med tillhörande skottkärra/vattenkanna.

Bryr sig bebisar om sånt?
Knappast. Men människorna som bemöter de gör det. Lyssna på människor som bemöter små barn. Det är ganska lätt att höra människor som säger: "Tjenare Grabben ... " och "Hej Lilla Gumman ..."  Vad är då faran med det?  Finns det någon fara? Kanske. I "Tjenare grabben" ligger en förväntan om att man ska ha lite attityd, vara lite kaxig. i "Hej lilla gumman .." ligger en förväntan om mjukhet och mildhet. En förväntan om vad/hur man borde vara beroende på vad man är för kön ...
Men är det verkligen rätt att "sudda ut" könet då? Det tror inte jag. Jag blev otroligt irriterad och generad när vi var på Biblitoeksträffen. Dotra var klädd i lila outfit från Villervalla. Bibliotikarien skulle fråga vad Dotra hette och sa: "Och här har vi en liten ... liten ..." hon kom helt av sig och jag sa: "En liten L .....". Det kändes som att hon ville säga: "och här har vi en liten tjej som heter ..?" men hon blev osäker. Hur svårt är det att säga: "Och vad heter du då?" Det är inte heller ok, att bli bemött som en könslös varelse, om man nu inte specifikt vill ha det så. För könsskillnader finns det ju. Sociala och biologiska.

Tråkigt är det när de sociala skillnaderna gör att tjejer utsätter  sig och utsätts för orättvisor. Kvinnor/Tjejer tjänar mindre än män, är mer våldsutsatta, får sämre vård, har i mycket större utsträckning problem med ätstörningar ... Mätbara skillnader som faktiskt finns. Män/pojkar drabbas också av förväntningar/krav. Men tyvärr är det faktiskt tjejer/kvinnor som dragit det kortaste strået. Kommer man tillrätta med det genom att ge alla barn vita filtar på BB?  Knappast. Jag tror att diskussion når betydligt längre. Det har ju hänt massor, men det är fortfarande lång väg kvar ...
Jag har lite svårt att relatera till sånt här egentligen, för jag lät aldrig råsa kläder hindra mig från att skita ned mig när jag varbarn. (Till min mors förtvivlan - hon älskar att berätta om hur hon köpt en  f i n råsa liten dress till mig och jag envisades med att krypa bort till den värsta jordhögen på hela området).

Så. Lite genusdiskussion så här i början av året.
Dotra sover. Maken frukosterar. Idag väntar bus med världens gladaste bebis (i morse när jag åt frukost åkte hon runt i köket i gåstolen och skrattade/pratade för sig själv <3)  -återvinningen (ska du med-K?? ;-D ), lek med Flörtis-hästen, fortsätta städa ur förråd - tror jag, jag har allvarliga behov av det just nu. Ikväll blir det ett avsnitt av "Six feet under". Jag fick första säsongen på DVD i julklapp (Tack, Maken! ;) och vi håller på och tar oss igenom den. Den genererar i skratt, funderingar och en del tårar. Världens bästa serie??

Agnetha

Årskrönika. Pja... Det har hänt MYCKET i år. Massor. Stort och smått.
Men ...

Det största och som påverkat allt är förståss Dotras ankomst. Att bli förälder slog omkull fötterna på mig totalt. Vilken enorm kärlek! Allting ställdes på sin spets och livet blev mer verkligt, jag kan inte riktigt sätta ord på det. Helt plötsligt blev sånt som jag sagt i hela mitt liv, sånt som "si och så ska det va!" helt oviktigt och andra saker blev jätteviktiga. Till exempel har jag alltid sagt att jag A L D R I G skulle döpa mitt barn. H*n ska få välja själv. Aldrig att mitt framtida barn skulle få något släktnamn, aldrig att jag skulle göra mig av med någon häst/något djur. Jag skulle aldrig köpa något begagnat (haha ;-). Jag skulle aldrig ...
Inget av det jag ändrat på har kännts konstigt eller som någon uppoffring - tvärtom. Dotra landade i mitt/vårt liv och det har varit kärlek och glädje från första sekund. Jag njuter av att vi är en liten familj och att få följa Dotra är en gåva.

För ganska precis ett år sedan åkte jag och hämtade hem min drömhäst - "Bamsen". Hade jag haft facit då hade jag aldrig köpt honom. Jag är egentligen nöjd med att det blev som det blev: han for aldrig illa här och han har fått bästa tänkbara och fina hem. Men det kändes ändå så tokigt ...  Eftersom jag inte ville/vill ha några hästar nu. Det här med om man ska behålla hästarna eller inte när man får barn är ju ett ständigt omtalat kapitel för oss hästmänniskor. För mig blev valet oerhört enkelt när Dotra kom.

Maken har röjt upp runt gården. Vi har flyttat buskar från ett ställe till ett annat. Syrenen vid källaren föll och har fått komma upp igen. Vi har byggt om vindskyddet till fårhus och skaffat några får. Några till kaniner har tillkommit - kanske det blir kaninungar i vår??

Vi har renoverat långfarstun/verandan. Nya-enhetliga tapeter. Målat golvet. Satt in ett par extra dörrar innanför ytterdörren så vi slipper frysa ihjäl. Natten till Annandag jul blåste delar av plåttaket av. Det är åtgärdat men vi får betala det mesta själva eftersom plåten var gammal. Självrisken tillkommer på det och plötsligt känns det fint att inte ha hästar som kostar pengar varje månad. För hur det än är så är ekonomin påverkad av att jag bara får hälften av min lön. Växthuset blåste också sönder när Dagmar drog fram och det leder väl in på planerna för 2012!

TILL VÅREN ...
- Laga växthuset
- Lamming (!!!!!)
- Städa ut porten, höboa ...
- Bygga hönshus och hönsgård - skaffa höns
- Gräva bort sista perenn-rabatten i trädgården, ev. flytta en del roliga ...

SOMMAR ...
- Fiska. Vi ska fiska massor. Har en del att ta igen! Dotra behöver en liten flytväst!

HÖST ...
 - Svampplockning
Framåt senhösten börjar Dotra på Dagis och både jag och Maken ska jobba. Det blir spännande tider. Jag själv älskade dagis när jag var liten men det är klart att det känns dubbelt.

Sen tänker jag leka en hel del med min nya kompis Flörtis också. En kuse helt i min smak. I morgon ska jag åka och leka lite med honom och gosa lite. Han är helt sjukt charmig. Jag är så glad. Tack E! :-D

Agnetha