Kommandoran på Kvarnlycka

Vi har varit iväg och kikat på ett hus idag igen. Vi börjar få upp lite känsla för det här nu känns det som. Men det blev/blir/är nog tredje gången ogillt. Huset var egentligen "perfekt" på alla sätt men läget, fast det egentligen inte var något direkt fel på det, var inte alls bra. För oss. Egentligen gör det ju inget, vårt hus är ju inte sålt ännu. Men det var ändå så där, lite "nesligt" på nåt vis. Jag menar hur stor skillnad kan det vara på en villa i ett bostadsområde och en villa i ett bostadsområde? Rätt stor - när allt kommer omkring!

Några saker som slagit mig sen vi började titta:

-)  De flesta människor verkar gilla badkar och garage. Det betyder nog att jag inte är en sån konstig och udda prick när allt kommer omkring?

-) Förstår inte folk att garaget är ett bil-bo? Av de tre garage vi hittils har stuckit in näsan i kan vi konstatera att de är fulla med "allt möjligt" och att bilen får stå ute på gatan och huttra? Märkligt! ;-)

Spännande tider.

Agnetha

Fjärde generation är vi. Men det var inte min familj som byggde huset, det köptes. Men det stod klart 1910. Här har bott människor med vilja, tankar, drömmar och förhoppningar, och hopplöshet och enorm sorg – sånt som hör livets olika skeden till.  Här finns också minnen av de som fanns här förr. Vad jag har sett och upplevt är ju en sak, jag är ju en sån känslig typ … Men när Maken en frågade vad det var för tant i huckle som satt på soffan i tvättstugan … då var det spännande för han är inte ”den som tror på spöken”. (Han är ju en högst naturvetenskaplig byråkrat som inte tror på mystik direkt ;-)

 

Men …

Nu ska vi ju flytta. Och vad vi vet nu, ska varken mina föräldrar eller något av mina syskon flytta in här. Vi är fjärde generation – och nu ska det skiftas. Egentligen är det ju inte så ”propert” – på radion häromdagen hörde jag om en familj som hade haft samma gård i tretton (!!) generationer.

 

Men igår när jag sprang mellan diskbänken och spisen ser jag plötsligt i dörröppningen in till köket …..Det var s å länge sen jag såg nåt och jag har varit så tillfreds med att ”de” har varit tillfreds men det är klart att ”de” tycker till nu när vi ska sälja och flytta … Men jag tog i från tårna och sa med hög och tydlig, klar stämma:

”- Ja, när ni köpte det här huset och kom hit, då gjorde ni ett val. Ni valde också bort någonting och ni kan inte förvänta er att ert val ska vara giltigt i generation efter generation. Nu är det dags för någon ny att komma hit och hämta kraft och energi och älska och vårda det här huset. Så är det med det!”.

Det känns såklart som man har nån slags ansvar. Och det här huset, den här gården, har också gjort mycket gott för många människor. Men nu är det dags för någon annan att hämta kraft och glädje här. För det här är inte vår plats på jorden. Hoppas de lyssnar och låter det vara lugnt. Det har fungerat att snacka med de förut i alla fall …

(En klassiker när det är ”oroligt” är att det försvinner saker. Jag håller hårt i min lur (Iphone) och Dotras nappar. ;-)

Agnetha

... ett stort steg för oss på Kvarnlycka.



Nu när jag skriver det här skiner solen in genom matsalsfönstret för första gången i år, i alla fall så jag ser det, i år. Det betyder att det är vår.

Igår var fårklipparen här och rakade fröknarna. Samira ÄR dräkitg och ska nog lamma när som helst. Spännade blir det. En vecka kvar till kläckning. Spännande tider väntar. Det säger jag nu!

Agnetha (fåordig för dagen)

Laleh är ju lite överallt just nu. Både med musiken och i intervjuer. Hon har mycket klokt att säga. En dag när jag hör henne i bakgrunden i radioskvalet hör jag hur hon säger ungefär något sånt här:
"- Det har aldrig varit viktigt för mig att göra bra musik. Jag har bara velat göra min musik."

Vår gård heter ju Kvarnlycka (som det står i det urgamla köpekontraktet när min farmors pappa köpte gården för den svindlande summan av 9000 kr!) och det är ju något att skryta med tycker jag. Jag har försökt leja olika människor att måla en fin skylt åt mig men ingen vill nappa ... Så nu tog jag ju saken i egna händer.
Nervös nånting?! Hur ska det bli? "Ärad vare Gud i höjden - denna har jag gjort i slöjden"?? Men jag tänkte att jag gör den här skylten för min skull. För att jag vill skapa. Inte för att imponera. Så det så. Utan schabloner och mallar. Min egen handstil ...



Textat och klart. :-) Känner mig nöjd, sen till det kritiska: "pyntet" ...



På fri hand. Krumelur med röda hjärtan. Fiiint...!

Men den är inte riktigt klar än. Kommer en "färdig"- bild sen när den är på plats på sitt ställe.

Sånt här gör att jag trivs lite bättre. När jag tänker det jag vill och sen gör det. Ganska basalt va? Men jag var barn här i huset, jag har vuxit upp med mina föräldrars tankar om heminredning och om "huset". Det tar lite tid att hitta min egen känsla. Men jag har börjat lite ... Får se om det kan öka trivseln.

Agnetha