Livet utan djur
I hela mitt liv har jag velat ha djur. När jag växte upp fick jag ha djur, egna kaniner, men i familjen fanns det hundar och katter och när jag blev lite större så fick jag en egen häst och sen har det som snurrat på med katter, hundar, marsvin, hamstrar, burfåglar, hästar, höns, fiskar ... också fåren förståss. Ett par korta, korta perioder har jag varit helt utan djur och då har jag varit helt desperat på att göra något åt det.
I morgon åker Samira, Stund och Stark "hem" till Samiras egentliga hem. Till helgen åker Vón och Gusa och Vóns båda lamm (Vórdis och Vilja) till H. Det är Gusa jag kommer sakna mest, och anledningen till att jag kommer sakna henne är för att hon är så kärvänlig med Dotra.
Dotra och jag i fårhuset. Gusa syns nästan inte men står närmst (Det är Vón som syns i profil). Hon är otroligt tålmodig med Dotra som - på små barns vis - kan vara lite "hårdhänt". Hon (Gusa) står kvar fast Dotra drar i ullen/öronen och pussar med hela munnen. ;)
Men djur alltså ...
På sitt sätt ska det bli väldigt, väldigt skönt.
Men det är helt klart läskigt.
Fast egentligen, tänker jag att det inte kommer märkas så mycket. Just nu har vi ju "bara" fåren och de ser jag till varje gång jag tittar ut genom fönstret. De sköter sig själva med vatten och gräs nu, och kommer som skjutna ur en kanon när man kommer in i hagen. Det är inte nån stor grej att ha de, så att säga.
Ändå känns det inte helt bra. Eller också är det bara förändringen som skräms. Men, det är ju inte så att jag lever i slutet på 1800-talet och ska ge mig över havet till Amerika och inte kan ta mig tillbaka direkt (jag älskar Wilhelm Mobergs böcker). Men det känns läskigt ...
Någon häst är det ju inte läge för så länge jag inte kan rida, dessutom vill jag komma på plats i Stan och sondera terräng så jag vet att hästkraken har någonstans att bo. (Tror inte att den kommer trivas i vår villa-trädgård, även risk för gnälliga grannar?).
Allt blir nog bra till slut. Är det inte bra än, så är det inte slut än, som det heter. :-)
Agnetha
Ett helt nytt liv
Jag och Dotra tar en liten promenad på morgonen innan jag åker på jobbet. Maken har dragit iväg med släpvagnen full med sopor till tippen.Det är som att vi har ett helt nytt liv nu. Vi vaknar tillsammans, vi möts igen på normal tid på eftermiddagen. Detta eftersom Maken är föräldraledig just nu. Från och med hösten kommer vi att hamna i det här med pendlingen igen, men då är det min tur och jag har dels bättre förbindelser eftersom vi kommer att bo centralt, och dels har jag en timme kortare arbetstid. Med andra ord är det här lite försmak på det som kommer sen. Det är underbart.
Jag njuter verkligen av livet just nu. På morgonen nu insuper jag morgonluft, lyssnar på fåglarna, ler åt grodynglen som ligger på botten av diket och väntar på bättre tider. Jag har inspiration till mitt eget skönlitterära skrivande, min telefon är full av röstmemon om små saker jag måste komma ihåg till min historia. Och jag längtar efter hästar och ridning så det värker i kroppen. Men det kan jag inte göra så mycket åt just nu.
Det är skönt att vistas på Kvarnlycka nu när jag inte längre tyngs ned, tystas och kvävs av en känsla av hopplöshet: att aldrig komma ikapp med någonting. Målar man en byggnad så flagnar nästa. Innan jag nått fram till den där ridbanan – lyse och vatten i lösdriften och så vidare (vilket också är ganska stora, och besväriga projekt att ro iland) så är det annat som ska fixas som också kostar pengar och tid. Och när det är fixat kan man slå sig i backen på att det är dags att uppdatera bilarna som faktiskt inte alls är så nya och fräscha som man skulle önska, och som är en nödvändighet för att bo här. En del rycker på axlarna och säger ”whatever, hus är hus.” men det är inte så enkelt. Kvarnlycka är ”extra allt”. Visst kommer vårt nya hus att kosta i tid och pengar också. Men det är normala proportioner på allting. Bara att inte ha nästan 3 m. i takhöjd kommer göra skillnad. Min dröm om hur det skulle vara att bo här har gått i kras, och det gör inget. Jag har kunnat släppa det nu. Och jag bara njuter. Det ska bli så skönt att stanna här i byn hela sommaren och sen få komma till Stan i höst. Säkert kommer jag längta tillbaka nästa vår. Eller inte …? Men Sillviken finns kvar. I våra nuvarande grannar har vi vänner som vi kan besöka. Livet på landet finns också där. Man behöver inte äga det för att njuta av det.
Hästlängtan är stor och allvarligt svår. Men det är inte riktigt läge nu. Det ska bli skönt att ha hästen inackorderad. Så att man får tillgång till den sociala biten, så att man inte behöver hämta hö och spån, så att man inte behöver underhålla byggnader och ridbana. Så att någon ser till och har ansvar på dagarna när man är på jobbet …Triviala saker? Jättestressande för mig. Jag vet att andra fixar det kanon, men för mig blev/är det en stress. En stress som jag nu slipper.
Nä, livet är rätt skönt nu tycker jag. Inspirationen – kraften och glädjen säger mig att det här är så rätt. Samtidigt ska jag väl i ärlighetens namne erkänna att det är lite stressigt att mycket av bohaget är nedpackat och att det är åtskilliga månader kvar tills vi får nycklarna till vårat lilla blå hus … Men jag längtas dit. Hur mycket som helst.
Bäst just nu är att jag köpt en ny cykel. Den är äppel-päppel-grön och hur härlig som helst. Det är så sjukt härligt att cykla. Vi köpte en sadel/sits/stol till Dotra också och hon älskar att åka cykel. Hon sitter bakom mig och sjunger och ”kuttrar”. Att cykla är lite som att rida. Man är i farten, man har vinden i ansiktet och kommer nära naturen.
Agnetha
Livet, Universum och alltihopa
Livet och våren kom väl och tog mig och alla andra kan tänkas. Jag läser många bloggar i luren (Iphone) men det tar sån sabla tid att skriva kommentarer för jag måste hela tiden ändra. Så är det.
Hört på Kvarnlycka ...
Jag: "-Jomen, du vet, L, vuxna människor kan vara lite trögstartade på morgonen, alla är inte så spralliga som du."
Dotra: "- Näee!" (också skrattar hon)
Tio månader har hon hunnit bli och här händer det grejer och vi skrattar och njuter av tillvaron. Det är en fantastisk gåva att ha barn, det säger jag nu. Jag önskar att alla fick känna så, både barn och deras föräldrar. Nu när jag sitter och skriver det här ligger hon och sover i min famn. Det är långtifrån ergonomiskt, men vad gör man? ;-) Dotras bästa grejer: Gå (med stöd), plocka tvätt ur tvättkorgen (ren eller smutsig - inte viktigt!), djur står högt i kurs (gosar gärna med tackan Gusa, igår fick hon en puss av vovven Snowball och skrattade förtjust), åka cykel, ligga i gräset i solen och dra loss "gamm-fönna" (dött fjolårsgräs, se bilden ovan).
Vi har börjat förbereda flytten, packar och tömmer. Det är ett stort hus. Känns som att fönsterputsning står på schemat idag faktiskt. Jag längtar till vårt nya lilla hus. Nu när huset är sålt har jag fått en sån oerhörd kraft och inspiration. Det är så otroligt härligt och känns också som ännu en bekräftelse på att det här är rätt! Inte för att vi har tvekat när vi väl stött och blött tusen gånger men många som står bredvid verkar tro att det slagit slint för oss och vi är ju sociala varelser så man börjar ju fundera ibland ...
Detta om detta.
Agnetha
Drömkåken
Litet smyg-klipp av vårt nya hus! :-D (Bilden av huset, klippt från mäklarens broschyr, avfotad från sin plats på vårt kylskåp). Det här är raka motsatsen till vad vi har nu: litet och extremt praktiskt, mitt i "smeten", ute vid havet och inte vid skogen. Det ska bli jättespännande. Huset sa liksom "Heeej" när jag klev ut ur gatan. Jag svär att det "plirade med fönstren" åt mig. Det känns som liksom ... bra. En sak som jag älskar med Kvarnlycka är att det är så ljust. Det här huset är också ljust.
Annars snurrar det rätt bra i mitt huvud nu. Det är bankpapper och köpekontrakt, flyttloppis och rota runt på vinden i gamla saker. Det är räntor och skatt. Öronlappar till lammen och planering av deras flytt. Det är längtan och förvåntan och separationsångest. Kasta saker som jag släpat med mig i åratal och spara sånt som faktiskt ska sparas. Det är faktiskt lite stressigt. (Ingen är förvånad, bara jag). Fast jag är GLAD. Jag är SÅ glad. De allra flesta verkar tro att den här flytten beror på någonting negativt och att det är något dåligt. Det är inte så. Det här är något positivt och något bra. :-)
Mitt i alltihopa har jag blivit häst och ridsjuk -ordentligt! Det är väl våren? Rida ska jag nog avhålla mig från i några månader till men jag är så hästsjuk. Igår for Dotra och jag och mötte upp E i stallet och gosade och borstade på finaste Flörtkulan. Dotra fick prova sitta på honom, hon såg inte så där jätteimponerad ut. ;-)
Det var gott att få lukta på häst, ta på häst och höra alla hästljud.
Agnetha
Vad ska vi göra med tiden ...
I morgon påbörjar jag min sista så kallade "lediga" vecka innan jag ska tillbaka till mitt jobb. Tanken svindlar. BVC-sköterskan kommenterade:
"- Ja, du är förståss lite nervös nu då för hur Maken ska klara av det här ..."
Mitt svar:
"-Eh... jag är orolig för hur jag ska klara mig?"
Ja, förra året vid den här tiden så sov jag länge, åt frukost i lugn och ro, skrev i lugn och ro, tänkte i lugn och ro, drack bara varmt kaffe, satt på toa hur länge jag ville, och hade ganska ofta väldigt tråkigt. Ikväll gick jag runt här i köket och samlade ihop Dotras leksaker, vilket inkluderar: fårskinnen som ska ligga på soffan, dynorna till stolarna, grytvantarna, gurkbiten som hon lessnat på och lämnat och så vidare. (For all you jämställdhets-fanatiker out there kan jag meddela att Maken lagade mat). Men där går jag och plockar, och i samma takt som jag lägger saker där de ska vara, så plockar Dotra ned dem... :-) Jag småler åt mig själv och mina icke-ansträgningar men vi håller oss ju sysselsatta alla tre i köket så varför klaga? Jag vet inte jag. Jag tycker tillvaron är helt ok. :-) Jag gillar verkligen mitt jobb så det ska bli himla skoj att komma tillbaka och jag unnar verkligen Dotra och MAKEN att få den här tiden tillsammans. Fast jag skulle bra gärna roffa åt mig den själv. *hihi* ;)
Sista veckan ledig för mig och det känns lite som slutet på en era. Nu blir Maken hemma tills det är dags för inskolning och då tar liksom nästa tid vid.
....
Just nu lyser solen alldeles ovanför grantopparna bortanför ängarna. Den är stor och röd och skiner rätt in här i köket. Det är vår. Nästa vår vid den här tiden sitter jag i mitt nya kök i en liten stad alldeles vid havet. Inte här i en stor, vacker sekelskifteskåk alldeles vid vattnet, långt ut på landet där man kan se råddjur, älg, utter, fiskgjuse, kungsörn, räv och strömstare på en helt vanlig promenad runt byn.
Lite rörigt inlägg men så är det ibland. Är full av tankar, hopp och glädje.
Agnetha
Hon ströp sig med en högaffel? .. sadelgjord?...potatisblast?
Jag lyssnade ganska mycket på Raymond och Maria förut. Bittert, satiriskt och ganska kallt men ändå så himla roligt. Det är de som gjorde den här hitten: ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”. En av mina absoluta stycken av en av låtarna brukar jag nynna på ibland när jag känner mig riktigt glad (!), nämligen:
".. hon fick en man, de köpte hus, hon ströp sig med en Kappahl blus".
Jag tycker det är så otroligt roligt. ;-)
Vad jag drömde om för fem år sen …
Jag skulle bo här på Kvarnlycka.
Jag skulle ha massor av hästar. Gärna skimlar. Eller i alla fall två hästar. I vilken färg som helst.
Jag skulle rida och träna med mina fina hästar.
Jag skulle ha får.
Jag skulle ta reda på både ull och skinn själv.
Och höns ska det va.
Gårdsbutik kanske vore nåt?
Och kaniner.
Sälja kaninungar på våren är ju skitkul.
Och hundarna förståss. Hundar är ju för härligt.
Och katterna såklart.
Jag skulle odla potatis. Potatis är vad varje bonde behöver.
Jag skulle lära mig köra traktor så jag kunde skotta och plöja.
Jag skulle ta jägarexamen.
Tamefan skulle jag inte bli sjävförsörjande och går runt här med skitiga brallor, halm i håret och en stöttålig mobiltelefon och bara vara JÄVLIGT lycklig! (-Sådeså!)
Så gick det ett par år… Och här står jag…
På Kvarnlycka.
Utan hästar.
Utan höns.
Utan hundar.
Utan katter.
Utan traktor.
Utan kaniner.
Utan (förbannade) potatisar (som jag ändå inte kan äta).
Utan jägarexamen.
Med en totalt icke-stryktålig Iphone (nummer två i ordningen eftersom den första pajjade efter en åktur i golvet))
Och jag är hur lycklig som helst!
För vad jag inte såg när jag målade min drömbild, det var som tillvaron ser ut precis just nu och vad otroligt nöjd och tillfreds jag är med att få vara mamma, Makens fru, skriva och odla pelargoner, träffa vänner och släktingar, ligga i soffan med tända ljus och se på bra tv-serier och filmer. Eller bara tomglo med en kopp kaffe. Jag såg inte vad sporrande och roligt det skulle vara att ha ett jobb som jag älskar och trivs med.
Någonstans förstod jag att JAG inte kan kombinera: Stuteri/hästägare+fåruppfödare+hantverkare+hönsuppfödare+gårdsbutikinnehavare+kaninuppfödare+hundägare+potatisodlare+traktorförare+jägare med mamma+fru+heltidsanställd+vän+släkting+massor av annat jag vill göra och drömmer om (som att resa och lära mig spela fiol.)
För MIG fungerar inte det. Jag räcker inte till för allt detta: och det är helt ok! Jag vet att det finns människor som får ihop de mest fantastiska livspussel, men jag –jag är bara Agnetha jag och det alldeles vanliga livet utan massor av djur, traktorer och egenproducerad mat, det är faktiskt nog för mig. Och det bästa av allt det känns helt ok!
Det är en enormt spännande resa det här och jag är så glad. Så glad.
Jag har skrivit det förut men jag tror det är dags igen:
Alla har ett val. Du också.
Agnetha
(och jag bara väntar på att himlen ska trilla ned i huvudet på mig - för så här bra får man väl inte ha det, eller?)
Hört på kvarnlycka eller "Konsten att leva tillsammans ..."
Maken: - Alltså Agnetha, jag blir tokig på dig ... (rotar i kökslådan)
Jag: - ok...? (Tittar nyfiket upp från tidningen)
Maken: - Ja, men vi har ju en viss ordning här, eller hur? (rotar vidare, flyttar runt grejer)
Jag: - Jasså har vi? (Stort leende)
Maken: Ja?! Metallsaker i den här lådan, underlägg och grytvantar i den här ... och dessutom ska ju osthyvlarna ligga i det facket och smörknivarna där, och övrigt där ... (Vänder sig om och tittar på mig med arga ögat)
(Tystnad)
Jag: - Är du seriös? (Bryter ut i skratt)
Maken: Eh ... ja? (Börjar också skratta)
Helt allvarligt - Jag visste inte jag att vi hade en viss ordning i kökslådorna! Men tydligen så hade vi det. :-) Det blev ett ganska gott skratt. Turen har hittils sett till att jag klarat av att hantera kökslådorna, som tydligen hade en viss ordning, som varit i minst fyra år. Så kan det gå. Men nu är det utrett så nu kan vi hålla ordning båda två. Medvetet. ;-) (Det absolut mest galna med det här är förresten Makens kommentar, när han fick läsa och säga Ok innan jag publicerade, han sa: "Men du... det var ju du som hade bestämt ordningen i kökslådorna?")
Igår hände något liknande fast angående ett anant tema (Föräldraskap, vi har båda gjort, och gör det som vi pratade om. Men vi är lika goda kålsupare båda!)..
Jag: ... och bara så du vet så blir jag skitförbannad när du gör så ... (Tittar med argaste ögat)
Maken: ... jag förstår det. Jag blir också skitsur du gör så .. (Suckar lite)
(Konstpaus)
Jag: ... Ja, alltså ... ska vi bestämma att vi inte gör så något mer? (Kostar på litet leende)
Maken: Ja, kanske det ... (Ler tillbaka)
Jag: ... eller också ska vi bara konstatera att det blir så där ibland och att vi helt enkelt får stå ut med det?
(Också skrattade vi igen.)
Jag älskar Dotra och Maken och jag älskar att vi är en liten familj nu. :-)
Det är ett pussel, ett pyssel och lite krångligt ibland att leva ihop - men det är underbart!
Agnetha
Agnetha
Vem är det som bestämmer om tiden?
Inspiration har jag fått också.
Nu på morgonen fick jag upp något ryck om att "man borde ta tag i" - det här med sommartid och vintertid. Enligt Maken (Wikipedia-Live?) har det bara funnits i ett sextiotal år. Jag är jättestörd av de här tidsförändringarna och alla som har barn vet ju hur det blir med rutinerna (Fast Dotra håller sig konstigt nog till sina vanliga tider?!). Sen har jag hört flera gånger nyhetsrapportering om att det är större risk att drabbas av hjärtinfarkt under de här dagarna då tiden ställs om. Tanken är ju god men alvarligt talat ...Jag vet ingen som säger: "Hurra- sommartid!" Men vem bestämmer egentligen om tiden? Får se om jag ska ta tag i det där. Just nu har jag så mycket inspiration så det flödar över åt alla håll och jag vill att det ska räcka till det viktigaste i första hand. För det är inte en outsinlig källa och när jag väl snöat in på något så vill jag gärna göra det ordentligt.
En helt annan grej som jag snöat in på är att jag skulle vilja lära mig spela ett instrument. Vid det här laget kan jag räkna till tre personer som lärt sig spela gitarr alldele själv så det verkar ju inte helt omöjligt. Men jag skulle vilja lära mig spela fiol ... ! Men jag tror mig själv om att vara både ton och taktlös men?
Passar väl bra att börja lära sig spela fiol när man ämnar flytta till ett bostadsområde inne i samhället?!
Grannsämjan på topp från första stund! ;-)
Igår fick jag surt för att jag överansträngt mig också. Jätteont i fogarna så både igår och idag får jag ta det lugnt. Tittade längtansfullt efter Maken och Dotra som drog iväg på en "lång-trask" för en stund sedan. Hade bra gärna hängt på de men nu ska jag vara försiktig. Det gäller att inte bli övermodig. :-p
Agnetha
Ps, kolla här: Om att lära sig spela (och sjunga!)
Agnetha vs. Foglossning 2-1
Foglossning vs. Ryggvärken
Igår flängde jag och Dotra som ett torrt skinn mellan golv och tak och homestylade och städade. Jag tittade ut genom fönstret ut över ån och tänkte: ”vad håller jag på med?” det här huset behöver liksom ingen extra touch. Det talar ju för sig självt. Dessutom är det ju inte mina fluffade kuddar spekulanterna kommer för att se … men det känns bättre att släppa in okända människor i sitt hem om det är lite extra pifft tycker jag.
Kryddan Sammantaget så ansträngde jag mig själv rätt hårt. Dammsög hela nedervåningen med Dotra i bärselen (ja, jag bär henne fortfarande – det är underbart!) – och det bästa av allt: När kvällen kom hade jag ont i r y g g e n – INTE i fogarna/bäckenet!
JIPPI!!!!!!
Jag har känt under en tid nu hur jag blivit ”stelare”, bäckenet har blivit stabilare. I och med det har smärtan minskat. Jag känner mig rörligare. Jättejätteskönt!!
Det är inte 100 % bra än, men det är 80 % bra. Fortsätter jag på samma linje nu så är jag säker på att jag kommer bli bra. Det var jag inte för bara några veckor sedan så nu är jag riktigt glad! Jag anar lite hästlukt i framtiden, men jag ska vara helt symptomfri i SEX månader innan jag ska upp i någon sadel igen. Så det är ett tag kvar … Men jag är på väg!:-)
Jag och "Strumpen". (Hon lär finnas på Agersta nu. Det passar nog henne som hand i handske. Hoppas hon trivs.)
Till alla som har foglossning eller kan tänkas få det:
Var försiktig – extremt försiktig under graviditet och efter. Lyssna på kroppen. (Det gjorde inte jag. Tvärtom tyckte jag att det var väl bara att köra på.)
Begär akupunktur från sjukvården (det hjälpte mig jättemycket efteråt, men det kan lindra jättemycket under själva graviditeten också: Det visste inte jag!)
När du fött och slutat amma: de finns nåt som heter Diklofenak. Det har verkligen hjälpt mig, jag är helt säker på att det har påskyndat läkningen men det har också lindrat smärtan.
Agnetha
Tiden flyger ...
VAR TAR TIDEN VÄGEN?!
Dagarna flyger fram. Det är måndag och fredag. Jag förstår ingenting. Zelda fans känner förståss igen fågelskrämman som man kan dansa med om man vill att tiden ska gå fortare. Känns inte som att det behövs nu.
Det känns som att saker är "långt där borta" osså... "poff" så är det dags. Idag fyller te.x MAKEN år!!!!
..... Fast jag gillar när det händer grejer. Bättre fylla dagarna med liv än livet med dagar, men jag har fått lite indikationer från universum och min kropp på att det är dags att sänka tempot från "överljusfart" till lite mer gångfart?
Vi har varit i Umeå i några dagar (Jag älskar Umeå!!) och där var det väldigt mycket vinter fortfarande. Det var som att åka baklänges i tiden från bara åkrar till meterhöga plogvallar. Appropå tid, menar jag ...
Agnetha
Min Favoritdag
“What day is it,?" asked Pooh.
"It's today," squeaked Piglet.
"My favorite day," said Pooh.”
Puh och hans vänner är ju lite "nötta i kanten" men det här florerade på "Fejjan" häromdan och det är så himla fint så. Jag blev skitförbannad för en stund sedan. Flodhästar alltså ... De är inte att leka med de och de har sina ess i rockärmen. När man tror att det är lugnt så slår de till. Men ... Jag tar lite the (jag har helt snöat in på The?) och djupandas.
För idag är det ju idag - min favoritdag. ;-)
Agnetha
Kommandoran på ...?
Huset/gården på Hemnet. Igår var det rusning på vägen. Massor av för mig okända bilar som sniglade sig förbi. Det bådar gott antar jag? :-) Det känns så där rysligt bra som det bara gör när man gjort alldeles rätt och precis som man ska.
Skrev min bloggadress i ett snigelmail idag och tänkte på att jag har Kvarnlycka i adressen och att hela bloggen ju heter Kvarnlycka - typ. Frågan är väl vad det ska tänkas bli sen? Kommandoran på ...? Sparvägen? Trastvägen? Tranvägen? Smultronvägen? Eller gatan kanske ...? :-)
Spännande tider väntar.
Det var det. Kortbloggat och bra. Maken kom precis hem (!) så nu ska vi dricka the och prata strunt och drömma om framtiden medan Dotra sover på sitt sötaste öra (det ena är sötare än det andra, men i synnerhet är det andra örat i motsats ändå mer sött. Det ni!)
Agnetha
Flyttfåglarna
Två sötnosar. :-) Dotra är helt trollbunden, tittar och skrattar. Det gillar jag. Att ha ett intresse för djur är nyttigt.
Men det blir ju lite flyttfåglar av det, kan man säga. Vi har ju nämligen kommit fram till att vi ska flytta. Att inte trivas, att inte komma till ro - är en sak, och tungt vägande skäl. Som jag skrivit om förut.
Men det som fick oss att fatta beslutet var faktiskt en tioårsplan. Vi satte oss ned och gjorde en skiss på- "Vad vill vi vi göra?" och "Vad måste vi göra?". Plötsligt blev bilden alldeles klar och tydlig, och det var så enkelt att fatta ett beslut. När mäklaren var här och fotograferade häromdagen kom jag att tänka på att det är så skönt att vi gör det här nu. Innan det blir några problem. För med våran tioårsplan med vill/måsten som totalkrockar med varandra är det bara som bäddat för problem. Ja, vi bor fint och jäkligt bra. Ja, vi kan bo så här. Men nej, vi vill inte . Jag har så guförbannat svårt att skriva om det här för jag vill understryka att vi inte ligger i skilsmässa, inte håller på att gå i personlig konkurs, och det är inget fel på gården/huset. :-p Huset finns inte på Hemnet än (vad jag kan se) men det blir väl till veckan iss ja (som man säger på dialekt). Jag hoppas att det kommer hit någon som känner inspiration och glädje och som vill l e v a här.
Nu låter det ju så himla snusförnuftigt och bra allting, men faktum är att jag v e t att jag kommer tok-sakna alla fina grannar (som man har promenadavstånd till!) - den fantastiska naturen (som man kan uppleva utanför fönstret) - och djuren ... För som det känns just nu så kommer vi inte att flytta till en annan gård i första taget.
Mina krav/önskemål på vårt nya boende (läs noga, det här trodde jag aldrig om mig själv!)
- Gång/cykelavstånd till jobbet (!)
- Garage (carport funkar)
- Badkar (!)
- Staket (!) (fråga mig inte varför, men det känns så trevligt med ett staket, och säg nu inte att jag har en hel fårhage och staket runt trädgården för det gills inte. ;)
- Gärna nånting att elda i (typ en kamin)
(Idag började jag rota runt i huvudet var stallen i anslutning till samhället finns någonstans också, så man inte bor för långtifrån ;D
Drömma får man. Men först ska vackraste Kvarnlycka säljas. Jag vill sälja till någon som förälskar sig i huset och känner lust, glädje och engagemang. För det behövs. ;-)
Agnetha
Du kan också välja
Lånad bild. Kloka ord.
Jag har valt och jag väljer. Det känns fint. :-)
Agnetha
I bilen med Torsten ...
(Anledningen till att det var just han var nog att Dotra vaknat till och ville ha nappen, jag la mig igen och efter två minuter fick jag stiga upp igen, ni vet ... "Jag reser mig igen". ;-)
Men en grej med drömmen var att jag bad han som körde (inte Torsten) att stanna så jag får kliva av, men hen (!) sa bara "-Nä!", så jag fick åka vidare. Och kände mig rätt nöjd med det! (Typiskt mig?)
Idag blåser det som själva h***t igen. Efter stormen i vintras blir jag alltid lite nervös då. Vi har inte mindre än sex olika tak vi. Som kan blåsa av. Kan ju ge vem som helst lite magsår? Om man bara råkar vara en alldeles vanlig liten människa som värdesätter att naturen inte tar med sig delar av huset.
Det här med facit ...
Vi har ju fattat ett väldigt stort beslut om livet och det innebär också att vi måste fatta fler beslut. Jag skulle vilja ha ett facit: vad är rätt och vad är fel. Det förutsätter att det finns ett förutbestämt öde för alla. Jag tänker ofta så, men ... Terry Pratchet heter ju Discworlds skapare. Boken Soul Music (min personliga favorit) innehåller en fantastisk "scen" som jag kom att tänka på igår. Susan går i rummet hemma hos Döden där alla böcker står samlade. Ni vet, böckerna där alla människors liv står skrivna. Hon tar ned sin egen bok, och när hon når sista sidan, ser hon hur texten skrivs precis i den stund hon står där. Att det inte finns något öde alltså, utan att böckerna om människorna fylls i vartefter de lever. Alltså finns det inget facit. Just nu - i denna exakta sekund - måste jag säga att det känns ganska skönt. Då är det "bara" att prova. Blir det "fel" så får jag väl göra om?
Jag som alltid varit så modig?!
Agnetha
Ps,
det var inte kycklorna som pep igår. Det var golvet som gnekade! Men det är nära nu!
Sömnlöshet
Jag kunde ha svuuurit på att jag hörde ett försynt, dämpat litet pip från kläckaren tidigare. Det är 21 dgr på Onsdag så nu är vändaren avstängd. Nu tyckte jag att jag hörde nåt igen! Det är magiskt med kycklingar och ägg. Mest magiskt är det nästan under höna då allt sker i det fördolda. Helt plötsligt tittar det fram en pytte-liten liten kyckla ... eller flera. ;-) Nu får man ju vara med liksom. Det är häftigt att se hur kycklorna tar sig ur ägget. Det är inte så lätt som man kan "tro", det är en hel förlossning, och när kycklan äntligen tagit sig ut ligger den alldeles utmattad och blöt och tar igen sig ...
Roligt är det samtidigt känns det dubbelt och konstigt men det kunde inte ha blivit på något annat sätt.
Igår fick Dotra en jätte-jättefin kofta som är stickad av garn som jag har spunnit. Jag blev nästan löjligt glad. Jag har ju till slut insett att jag spunnit för andras skull och inte för min egen (!), och faktiskt sålt spinnrocken. Det var så oväntat och jag blev verkligen glad. Det kändes fint att få nåt så fint, gjort av mitt eget garn. Jag är helt rudis på att sticka - faktiskt - och faktiskt - tycker jag att det är rätt tråkigt! :-o Det fyllde sin funktion under en tid, men den tiden är förbi. Man är väl bara den man är, eller?
Agnetha
I Sillviken kan ingen höra dig skrika
Så här kändes det i eftermiddag.
Som att Sillviken inte alls finns ett stenkast från samhället/verkligheten/allt möjligt - utan som att Sillviken är en egen liten planet för sig, långt borta, typ i närheten av Pluto. På grund av ett missförstånd körde det ihop sig och frågan är väl om det blivit ett dugg bättre om jag ens bodde en minut från där jag skulle behövt vara?! Förmodligen inte, men ...
Nu har jag bott här i fyra år och jag vet att det är pest och kolera och finnar mitt på näsan att bo här på vintern. Det är väl inte det som är det största problemet egentligen heller. Irritationsmoment måste man bortse från och fokusera på allt det fina man har. Jag vet och jag kan.
Men det här handlar om nåt annat. Och det är positivt, fantastiskt och underbart, jag är mest glad och tacksam fast lite nervös. Bibliotikarien på min högstadieskola hade ett litet citat på sitt skrivbord, där stod det: "När förändringens vindar blåser, bygg inte vindskydd, bygg väderkvarnar"
Man ska aldrig säga aldrig, men jag ska aldrig mer döma en människa.
Man har ingen aning om vad som påverkar människor och deras beslut. Man får bara hoppas att de gör det som är det rätta - just för dem.
Nu ska jag gå och snickra på min väderkvarn. Hoppas DonQuijote håller sig borta. ;-)
Agnetha
Vems idé var det här?!?
Känner mig full av tillförsikt inför framtiden. :-)
Till exempel ser jag fram emot att få hem de här i brevlådan snart, bara det blir lite varmare.
Nu ska jag göra en Gullan och göra en cliff-hanger: idag ska jag ha två spännande framtids-samtal med två olika människor. Det ni! ;-)
Agnetha
8 månader idag
Dotra. Jag brukade kalla henne för "Liten" förut, och "bebisen" men det passar sig inte riktigt längre. Skriver jag med med lite sorgsam stämma för hon blir och mer och mer ett litet barn för varje dag som går och det har gått så himla fort! Det är underbart, jag njuter och njuter men det är klart att, ja, det går fort. ;-)
Gullan frågade lite om vad Dotra kan och vad vi gör nu så jag tänkte passa på att berätta lite eftersom lill-fröken blir i8 månader just idag! :-) Enligt vad jag läst och förstått så är hon nog rätt typisk för sin ålder. Hon kryper, springer i gåstolen och sitter - fast inte så gärna. Det är ju så tråkigt att sitta - då kommer man ju ingenstans. ;-) Hon är prylgalen - skulle lätt sälja både mig och Maken mot att få åt sig min väckarklocka (det är en nej-grej). Alla saker är roliga och hon får "låna" vartefter. Rullen med genomskinlig packtejp var hårdavaluta och en tom gräddförpackning (med skruvkork) som hon "fyndade" i pappersinsamlingen var den bästa grejen en hel dag. Hon upptäcker sin värld, skulle man kunna säga. Vissa saker är ju "nej-grejer": telefonen, glasögon, vedspisen, väckarklockan... Allt är inte ok. Jag vet inte om det fyller nån funktion för senare i utvecklingen att lära henne "nej" men framförallt är det ju sånt som hon kan skada sig på, som är värdefullt, eller som hon kan skita ned sig extremt på eller som det är bra om hon inte förstör/ändrar inställningar på (som väckarklockan).
Hon pratar en hel del. Jag läser en kurs just nu om Autism, Asperger med mera och jag har nu lärt mig att det Dotra gör kallas ekolali: man upprepar det man hört andra säga. Det har hon ju gjort länge, jag har en liten film i min telefon där hon härmar "Pulka" och "roligt", den är filmad i November. (löjligt stolt mamma? :-) Hon säger spontant "mmmam!" och "papp". Till Maken har hon utbrustit "Pappa!" med världens gladaste röst flera gånger nu när han kommit hem från jobbet.
En rolig sak: i morse lyfte vi över henne i våran säng i hopp om att hon skulle sova en stund till. Det ville hon inte. Eftersom hon sovit oroligt i natt och det mest är Maken som varit uppe och sprungit säger jag:
"-Nä, vad säger du L, jag tror vi lämnar pappan i sängen, han verkar inte vara mycket att ha med sig till frukotbordet?" varpå Dotra skrattar till och ljudar något som låter vädigt medhållande. ;-) Dotra har ju varit väldigt tidig med det här med "språket" hela tiden. Redan på BB (!!!) ljudade hon svar på frågor. Jag vet inte vad det var men jag tror det var jag som sa nåt i stil med: "eller vad tror du?" till Dotra och så svarade hon. Naturligtvis finns det ju ingen förståelse för vad som sagts eller vad hon svarat på eller så, men det är ändå rätt roligt. Klart ... hon stammar ju från en lång rad av pratkvarnar så vad annat borde det väl bli? ;-)
Upptäcka världen är ju förståss det absolut roligaste med allt vad det innebär. Leksakerna duger liiite men roligast är ju nåt som man kan hitta och sånt som finns i "vardagslivet": Starta tvättmaskinen är en riktig hit. Plocka ur diskmaskinen är också jätteroligt (även när den ska fyllas. ;-) Hon älskar att sitta och lyssna på/titta i pekböcker (särskilt såna med: "vem låter/hur låter" och enkla bilder. Max-böckerna vill hon bara bita i). TV:n är spännande i ungefär två minuter. Hon älskar musik. Blir glad och sprallig av "glad" musik och förra veckan blev hon rörd och känslosam när vi lyssnade på Tori Amos. Hon tycker att det är väldigt spännande med framförallt andra barn men har börjat bli lite blyg även för människor som hon känner.
Annat som "folk" brukar vara nyfikna på:
Sömn: Hon sover fortfarande i egen säng (i vårt sovrum). Går och lägger sig ca 18.30 och sover oftast till 06.00 men ibland även till 06.30 och vissa dagar, som idag, vaknar hon 05.30. Hon sover några korta pass på dagen oftast en "skvätt" på förmiddagen och kring lunch.
Mat: Hon äter det som serveras utan mankemang. Vi lagar all barnmat själva och hon äter allt möjligt - även köttfärsås med massor av vitlök, kyckling med curry mm. Hon äter gröt till frukost, lunch och middag med vanlig mat och gärna välling till mellis och kvällsmål. Hon äter ingenting på nätterna.
Kläder & Blöjor: Hon har storlek 74/80 men mest 80. Storlek 4 på blöjor och vi har diskuterat "tidig pottträning" men konstaterat att vi ser tiden an.
Föräldraledigt: Eftersom jag inte är återställd från foglossningen och har väldigt "tunga" arbetsuppgifter på mitt jobb så bestämde vi att jag ska vara hemma ytterligare en månad. Det är tve-eggat för mig eftersom jag faktiskt längtar tillbaka till mitt jobb och jag vill verkligen att Maken sa få uppleva mer av den här tiden med vårt barn, och att Dotra ska få vara hemma med sin pappa ... Men nu ser det ut som det gör och då är det som det är.
Angående det så kan jag säga att jag är mycket bättre...!!! Det är inte bra men smärtan går över mycket fortare och jag börjar känna mig "stabil" i ryggslutet. Stel, tänkte jag häromdagen, jag börjar bli stel?! Men så är det ju inte, det är det normala som återgår från att jag varit överrörlig. Så nu gäller det att vara försiktig så ska det här nog gå vägen.
Så, nu "barnbloggar" jag vilket jag ju känner mig kluven inför.
Många skriver ju i bloggar för att minnas barnens utveckling och sånt. För det ändamålet har jag en femårsdagbok som ligger på badrummet. :-) Jag har skrivit i den varje dag sen veckan innan Dotra föddes. Det är skitkul att sitta och bläddra i. Man glömmer fort bort. Dels små anekdoter och Doras utveckling men annat, vad vi gör, roliga saker som händer och annat.
Idag är det söndag. Vi har inga särskilda planer för dagen. Det ser ut att bli soligt och fint. Jag sitter i köket och skriver och lyssnar på ljuden från övervåningen och är grymt nyfiken på vad Dotra och Maken har för sig ... Jag tror jag måste och kika ...
Agnetha
Vem är du?
Jag har målat på väggen på våran veranda, så man ser det precis när man kommer in. In progress och after:
Jag tänkte först måla i ljusgrått, men sen fick jag nått ryck och målade vitt på vitt. Eftersom det inte står något oskyldigt "Carpe Diem" utan något lite mer subtilt och egentligen en ganska fräck fråga, tänkte jag att jag vill ha det lite diskret. Schablonerna hittade jag på Panduro förresten. (efter att ha letat som en galning "överallt").
Appropå V E M M A N Ä R ....
När jag var barn läste jag (eller fick läst för mig) en bok som hette "Pärlsork". Den handlade om en liten mus som vaknade på morgonen och blickade mot fjärran. Där såg han (?) blå berg och tänkte att där skulle hen (!) vilja bo. Så Pärlsork packar sin väska och ger sig iväg. När hen kommer fram ser hen att det inte alls är blått. Däremot är hens "hem-berg" blå ... sensmoralen i sagan är den gamla devisen om att "gräset är inte grönare på andra sidan staketet".
Men är det alltid så då? - Funderar jag.
Eller, behöver gräset vara grönare och bergen blåare? Räcker det inte med att det finns gräs och berg även på andra sidan "staketet". Eller så här: drar man automatiskt en nitlott om man testar?
När jag var barn var jag besatt av idén om att bo på landet och ha en massa djur. Nu bor jag på landet och djurantalaet är väl tämligen begränsat från vad det har varit. Det har varit: hundar, katter, höns, kaniner, hästar. Nu är det: Får. Tre till antalet för dagen. Det är Maken som sköter dem. För jag kan inte (för fogarna). Jag kan inte påstå att jag saknar att sköta dem ... Jag gillar att gosa med Vón. Också gillar jag (makabert nog) lammcurry och jag ser fram emot att få lägga vårat första fårskinn på soffan i köket. Men ...
Nå.
Det finns en komplexitet i det här som är större än så här och allt platsar inte i bloggen. Men frågan är ... frågan är ...
Agnetha
Packa liten kappsäck
Ut på resande fot med ett barn.
Packlistan är lång.
Jag har redan börjat packa.
Allt ska med. Barnprylräkning.
Kläder, välling, gröten, pipmuggar, nappflaskor, haklappen, gåstolen måste vi väl ha med?!.
Vagnen! Vi får inte glömma vagnen, och bärselen och ...
osså måste vi förståss ta med snorsugen och alvedon fan och hans gamla moster utifall att Fröken-i-Fråga ska behaga bli snuvig när vi är på resa. Inte för att hon ska bli det. Men för att det är en sån finurlig uppfinnig och det skulle vara så förskräckligt att inte ha tillgång till den om behov finns!
Extra sängkläder, hur många pyjamaser? ja, just det, det finns ju tvättmaskin förståss...
Men herrejösses - finns det matstol?!
Mat måste vi ha med! Fram med kylbagen! Kanske smidigt att köpa några burkar ändå? (Vi lagar all mat själv - det är skitkul och busenkelt.)
Sen det här med att åka från gården ... Komma ihåg att dra ut soptunnan. Sätta fram vattenkannan till fårpassaren. Viska små stränga ord i fröken Samira bruna öra om att hon inte ska trängas i dörren och smita när vi är borta och snälla M och snälla J ska sköta om vår lilla flock. Vattna blommorna och förmana de att inte dö eller bli ledsna för att vi är borta. Ingen smutsig disk i maskinen? Ingen bajsblöja som ligger och gottar sig i blöjhinken?
PUST!!!!
Men det ska nog gå väl allt det här. Jag har varit en sån som alltid hatat att vara ute och åka, jag vill vara hemma jämt. Men jag har förändrats och det är skönt och roligt. Det ska bli skönt att komma iväg en stund.
......
För en tid sedan hade jag en diskussion med en klok människa om det här med att säga "tack". Det är inte så vanligt tydligen, att man säger tack. Jag är fortfarande lite osäker på om det verkligen är så ovanligt med ett "tack". Vad jag däremot saknar är ordet "Förlåt". Hur svårt kan det vara? Och att bara säga "Förlåt" utan att be om ursäkt för sig själv med vita lögner och dåliga ursäkter. Varför inte bara säga: "Shit, förlåt, så himla dumt. jag fattar att du blev ledsen" ...
Tur jag själv är perfekt så jag aldrig behöver tänka på sånt där. ;-)
Agnetha
Lagom mycket lidande till alla
Igår fick jag akupunktur av en sjukgymnast. Jag har inte haft ont i natt på det ormåde som behandlades. Det gör inte ont nu heller. Jätteskönt. Sen fick jag väldigt bra förklarat hur det hänger ihop och att bäckenet behöver få vara stilla och "ifred" för att läka. Ska man träna upp musklerna runt omkring ruckar man på bäckenet, vilket gör att det blir dåligt. Tålamod - tålamod ... Min sämst gren?
Dessutom är jag hästsjuk. Rejält hästsjuk. Går och funderar och drömmer. Skulle behöva ha ett häst-annonsfilter inlagt i datorn.
Men.
Det finns annat som ger lite elixir i livet. Till exempel så fick jag hem ett brev fullt med pelargonfrön igår!! Så himla spännande. Jag har nu (efter konstens alla regler) lagt de i blöt. Ikväll ska de få en varsin kruka ...
Också ska jag skriva om Vón.
De flesta får är ju sällskapliga av sig och gillar att bli kliade i ullen, men Vón - hon uppskattar verkligen att gosa. Hon står jättenära, fäller småöronen bakåt, halvblundar och suckar djupt. Även om jag inte kliar henne utan bara "klappar". Det känns fint att ha ett så gosigt får. :-) Snart, snart, fast en hel evighet bort, är det dags för lammning ...
Nåt helt annat ...
Februari är här. Min födelsedag närmar sig med stormsteg. Jag är jätteförväntansfull men vet egentligen inte riktigt på vad? Jag har inte planerat någon fest eller nåt särskilt? En annan sak som närmar sig är slutet på den här lyxtiden och jobbet som hägrar där borta. Det gäller att passa på att njuta - massor och varje sekund.
Det här får mig att tänka på det här som alla sa när jag väntade barn ...
å fy vad det är tufft, svårt och jobbigt med barn - skulle jag veta, och folk berättade om allt som var jobbigt och allt de tyckte var svårt. Det var så man började undra vad man gett sig in på. Sen kom Dotra och jag har hittils inte haft mer än någon enstaka dag då det känts riktigt tungt och motigt, och de dagarna har drunknat i alla dagar som är så underbara så det inte finns ord att beskriva.
Men vet ni vad alla säger nu?
"Det finns ingenting som garanterar att nästa barn blir så där snällt e, bara så du vet ..."
Det finns inget som är så provocerande som att ha det riktigt bra?
Lagom mycket lidande till alla?
Men vet ni då - Man har ett val.
Alltid.
Du med.
:-)
Agnetha
En liten exklusiv skara
Vilken grej. Jag fick lite skäll för att jag försökt komma igång med träning själv, eftersom den träning jag gjort (vanliga, stärkande ryggövningar) bara gör saker och ting värre i min situation. Jag fick EN övning som jag ska öva på - det lät så här igår:
Sjugymnasten: - också svankar du ...
Jag: - Så där.
SG: - Nä, svanka.
Jag: - Jag svankar ju!
SG: - Är det där allt du kan?
Jag: - Ja?
Stel som en pinne.
Jag ska få akupunktur nästa vecka också. Tydligen ska det lindra smärtan. Sen sa sjukgymnasten också att det var bra att jag inte ätit värktabletter allt för flitigt för det är viktigt att lyssna på kroppen när den säger ifrån ...
Det känns skönt att höra tycker jag som är ilte av attityden att ont ska med ont fördrivas ... Både sjukgymnasten och läkaren sa (tråkigt nog): "Det märks att du haft ont länge". :-( (Det där skriver jag för att ni ska tycka lite extra synd om mig - förståss.)
Jag håller just nu på och går och filar på en affirmation som ska bita på det här. När jag känner mig förkyld/snuvig brukar jag tänka: "Jag är frisk och jag mår bra". Det fungerar faktiskt. Nu håller jag på och klurar hur jag ska affirmera bort foglossningen. Jag har början: "Jag är stark och jag ....." ja... vad mer?
Jag menar frisk funkar ju inte för foglossning är inte en sjukdom. Det är högst friskt och någonting som alla gravida får. Men alla får inte ont av det. Och långt ifrån alla får ont så här länge efteråt. Jag tillhör en liten exklusiv skara. 0:-)
Agnetha
Leva ordentligt!
Angående sista inlägget om gnäll ...
Sjukdomar och elände
Först, så ska jag träffa en läkare idag om ett par timmar. Jag har som jag skrev inte så stor tro till att det varken är farligt eller något allvarligt. Men sköterskan som jag pratade med sa spontant en grej som varit på tapeten förut, för ungefär tio år sedan som skulle ge svar på både det ena och det andra. Inte för att jag tror att det är så enkelt. Det har ju som sagt var varit på tapeten förut och blivit avskirvet.
Huset
Oj, vilken grej det var att skriva om trivsel och huset. Jag har fått flera mail och massor av tankar från alla möjliga och omöjliga personer som berättat både det ena och det andra. Bara att ta bladet från munnen och säga som det känns lättar faktiskt en hel del.
Flytta, bo kvar? Börja trivas?!
Jag vet inte. Men i väntan på att få veta tänker jag leva och jag tänker leva ordentligt!! Nu ska det hända grejer. För när jag väl flyttar härifrån ska jag i alla fall kunna titta på allt jag gjorde och inte tänka att jag satt med armarna i kors och väntade på att himlen skulle falla ned ...!
Maken och jag har diskuterat vad vi tänkte när vi kom hit för tre år sedan och vad vi har gjort och inte. Vi diskuterar, planerar, grälar lite och kommer sams.
Det är stora projekt (som att bygga uteboxar när det väl är dags att skaffa häst igen) och lite mindre projekt (som att måla om det gamla härliga matsalsbordet). Det är djurfix (hönshus bygge!) och det är människofix (köpa en ny sovrumsmöbel). Det är gårdsfix, som att bygga en parkeringsplats och plantera träd. Det är ... Allehanda och diverse. När vi börjar prata och planera inser jag att det kommer ta en stund att landa alla dessa projekt och då känns det ju som att vi måste stanna ett tag till ... ;-)
Agnetha
Gnällkärring
Idag borde jag inte blogga alls idag. Jag vill bara gnälla.
.................
Äh, whatever. Here goes ...
..........................................
Gnäll 1 - Ringa till Sjukhuset
För ett par veckor sedan fick jag en jättekonstig grej på en nagel. Eller under nageln. Det ökade i rask takt och min "vänta på att går över ..." leder bara till att det blir värre. Maken säger att jag måste ringa sjukhuset och kolla upp vad det är. För på 1177.se finns inga svar. Jag har även tittat på sjuttioelva miljoner (äckliga) bilder på sjuka naglar på Google. Ingen ser ut som min. Detta kommer hända:
1.) Om en stund pratar jag med en sköterska på sjukhuset. Hon låter lite så där släpigt ointresserad och bokar in mig nästa vecka.
2.) Jag får sitta och vänta läääänge i ett sjukhusrum. Det kommer i en (skit-stressad) läkare som tittar på min nagel. Kliar sig i huvudet. Frågar om jag är stressad. Ger mig en spännande lapp med massor av små klistermärken på och skickar mig på labb.
3.) En vecka senare får jag ett brev hem där det står att jag är frisk och kry och dagen efter kommer min nagel mirakulöst nog att bli normal igen.
Jag säger bara: Suuuuuuck....
...............
Gnäll 2: Lyxproblem
Jag borde vara så glad och tacksam. Vi bor i ett sånt "häftigt" hus: massor av rum, massor av kvadratmeter, massor av ljus, massor av kakelugnar, massor av fin utsikt, massor av bastu vid ån, massor av ...
Det går ju inte att neka att det är fint. Bra. Ett kanonhus.
Om jag räknar rätt, så är jag (vi) fjärde generation som bor här på gården. Nu har vi bott här i tre år. Jag trivs inte. Jag får ingen riktig ro i kroppen. Jag pratar om "eländet" och känner att jag/vi måste flytta någon annanstans. Sen faller jag till föga, börjar möblera om och planera lite renovering. Sen efter några dar så kommer känslan smygandes igen ... Jag vet inte om det är jag som inte "unnar" mig själv att ha det "så här bra" eller om det handlar om att jag faktiskt inte alls trivs och att jag inte ska bo här, att jag aldrig kan få den ro här som man ska känna i sitt eget hem?
Flytta får man ju göra har jag hört några rykten om. Man får. Men vill jag? och vart ska vi? Hur ska det bli? Blir det bättre? Finns känslan i mig? Är det jag som äger den eller är det huset som skapar den? Kan jag kontrollera den? För hur blir det om vi flyttar också visar det sig att jag trivs baske mig inte där heller?! Vad gör man då? Flyttar igen...? eller inser att man hade allt och gjorde sig av med det fast det inte var husets fel...?
Och vad tusan gör vi med fyra generationers (jävla) (ursäkta) sopor som ligger i de sk. "ekonomibyggnaderna". Får det vara en vedspis? vi har fyra stycken! En rulle rostig taggtråd? femton par gamla slalomskidor från 1800-kallt? :-p
Gnäll, gnäll...
Motpol:
Dotra och jag fick finfrämmat igår. E och hennes lilla jänta (som är en månad yngre än Dotra) kom hit och myste lite. Det är så kul att se småttingarna leka med varandra. Jättemysigt!!
och - även detta igår:
Jag hade ett långt, ljuvligt samtal med en fantastiskt fin människa som bara dykt upp som gumman i lådan i mitt liv. Jag är så glad. Du vet ju vem du är ... <3
Och...
Maken stiger numera upp i svinottan för att komma hem tidigare på eftermiddagarna. Det är fint som snus det vill jag lova. :-)
Idag: Värsta mys-dagen. Bara jag och Dotra och vi har inga planer.
Agnetha
6 månader
Idag fyller vår underbara unge SEX MÅNADER!
HURRA, HURRA, HURRA!!!!
Som syns på bilden ovan har det hänt en hel del på sex månader! ;-) På bilden från häromdagen, håller hon i ett glas, om det inte syns. Jag håller också i glaset och hon smakar på kanten. Tycker hon ser för härlig ut. ;-)
I morse vaknade hon som vanligt klockan 06.00. Hon låter om sig lite, "kötar" i sängen och jag slår på lyset ovanför min säng. Liten ligger i sin säng vid fotändan av våran säng. Jag halvreser mig, tittar på Dotra som kikar över kanten på späjsängsskyddet och jag säger:
"-Godmorgon!"
"- Guuuurgell!!" :-)
"-Har du sovit gott?"
"- Da..." (stort leende)
;-) Ja, jag är precis så löjlig som man ska vara när man är förälder och jag är stolt över det!!
Dotra är högst kompetent liten unge nu. Tar tag i saker mycket bestämt, visar tydligt att hon vill gå till mig eller Maken. "Pratar" massor och svarar på tilltal/frågor med gurgel och roliga ljud. Skrattar massor och "sjunger". Kramas "på riktigt" och "pussas" med stor blöt bebismun. Går i gåstolen, övar på att krypa, är inte riktigt där, dock. Äter gröt och "vanlig" mat (speciallagad såklart, utan salt!), dricker vatten ur pipmugg. Går och lägger sig senast 18.45 och vaknar med ett stort leende klockan 06.00. Hon har inte jättebråttom upp utan ligger gärna och "gonar"sig en tjugo minuter så där. ;-) Sitter i vagnen och tittar sig omkring när vi är ute och går. Hon har bytt från sitt babyskydd till en "riktig" bilbarnstol ...
Små triviala saker egentligen, men helt enormt stora när man tänker på att hon "rusat" till allt detta från att ha varit en liten stillsamn "knöl" som bara hängde på och inte ens hade styrsel i nacken - på bara sex månader! Från början tänkte jag att jag aldrig skulle visa någon bild på henne på bloggen och aldrig berätta några såna här saker om henne. Men att INTE göra det känns ju helt galet: Hon är ju det mest fantastiska och fina som hänt i mitt liv! Att "o-blogga" om henne känns - helt vansinnigt ...
Jag är fortfarande djupt och innerligt tacksam för att jag får uppleva detta. Jag hoppas att den känslan aldrig försvinner. <3 Idag ska vi bara njuta tillsammans allihopa.
Agnetha
