Kommandoran på Kvarnlycka

Jag har läst Felicia Feldts bok. Anna Wahlgrens dotters bok.

Ingenstans står det egentligen att hon är Wahlgrens dotter. Det står inte Anna någonstans. Inte Barnaboken (det står boken om barnuppfostran). Ingenting. Allting är anonymiserat. Det skulle kunnat vara en roman. Som vilken som helst. Men det är det inte. Om inte Felicia ”kommit ut” – så skulle boken kanske drunkna i mängden. Men hon står upp. Hon säger att det här är min historia – så här var det för mig.

Boken är stundom högtravande och djup på samma gång. Tyvärr, och tråkigt nog, känner jag igen mig enormt mycket i det hon beskriver.  Jag känner igen mig i känslan. Det hon beskriver och det hon fångar. Felicia skriver:

” Och jag hamnar rakt ned i skräcken som aldrig låter mig bli vuxen. Jag stelnar i månkylan och kan inte ta ett steg för att rädda Wilma.”

Och jag känner igen mig. Tack och lov – har jag aldrig varit i en sån situation som hon befinner sig i när hon beskriver det där, men den där känslan, den känner jag alltför väl igen.

Jag känner igen mig i hur det är att ha en flodhäst i vardagsrummet. Men vilken flodhäst Felicia har haft! En flodhäst som man gömt under en stor trave böcker som massor, och återigen massor, av föräldrar i hela Sverige och övriga världen lovprisar. En flodhäst som man gömmer bakom nio ”välartade” ungar. Jag kan inte skriva om ”min” flodhäst här i bloggen mer än så här för det fixar inte jag riktigt. Det väcker nämligen den där skräcken som Felicia så väl beskriver i citatet ovan.

Jag blir ledsen när jag läser om hur oerhört otrygg Felicia kände sig när hon var barn, men jag blir också ledsen när jag läser om hur hon ”far fram” med sig själv som vuxen, och att detta som hon upplever som barn – fortsätter när hon är vuxen. Jag vill inte lämna ut mig själv som hon gjort –men jag känner igen mig. I flera situationer. Det är nästan kusligt.

Det starkaste i boken – som berör mig mest – är att man inte behöver försonas. Man behöver inte förlåta för att må bra och gå vidare. Felicia skriver det. Hon har provat – det fungerade inte. Det ger mig ett väldigt lugn. Så kan jag sluta försöka göra allting bra. Så kan jag sluta försöka låtsats att det egentligen, kanske är och har varit bra – ”trots allt”. Det kan få vara precis så som det är. Jag behöver inte förlåta.

TACK för det, Felicia.

TACK för ditt mod och din styrka.

Jag hoppas att du får lite ro i din själ nu.

Agnetha

Det har legat och grott några dagar men efter en skön sovmorgon vaknade jag med en enorm glöd i fingrarna. Jag har inspiration, inspiration till att skriva! För tio år sedan, ungefär, skrev jag massor och blev även publicerad. Sen drabbades jag av scenskräck och där har jag varit sen dess. Men nu så ...

Dotra har sovit ute i vagnen i nästan tre timmar och sov fortfarande så jag tänkte att nu så får jag chansen. Men så fort jag tog i datorn så hörde jag hur hon pep till. Glad i hågen skuttade jag dit, hon plirade på mig och sen somnade hon om - den lilla rackaren. ;-)

Så jag in igen, fram med datorn. Hinner bara sätta mig så ... ringer telefonen. :-D

Det är inte lätt att vara författare i dessa dagar. Nåja, har jag väntat i tio år på att skriva så kan jag väl vänta nån dag till. Nu idkar jag ju lite bloggande istället, och nu är dotra vaken på riktigt - härligt!!!!

Agnetha