Kommandoran på Kvarnlycka

Det här kan tänkas vara den rörigaste och konstigaste texten någonsin framlagd i frågan om jämställdhet, feminism och problemlösning, men … here we go!

Allt är ju relativt. Här i lilla Sverige ojjar vi oss över att en flicka inte får beställa böcker om bilar (ja, det är helt fruktansvärt och D.O lär ju fälla direkt, för vi har ju D.O, och en handlingskraftig mamma. Disney kommer skämmas ögonen ur sig, mer om detta längre ned ..). Men faktum är ju att det verkliga ”förtrycket” mellan könen är betydligt värre än så och blickar vi utanför Sveriges gränser så finns det faktiskt kvinnor som trots att de är fria människor, inte äger sina egna liv … vi har ju kommit rätt långt i Sverige, men i det globala perspektivet så släpar det. 

Men en grej som jag ofta tänker på när det gäller jämställdhetsprat, det är den här oerhörda ”ilskan”. Man ska vara en arg rödstrumpa. Någonstans på vägen börjar man älska problemet så mycket att man tappar fokus på lösningen.

Jag läser en kurs nu, en pedagogik kurs som rör funktionsnedsättningar som Autsim, Asperger osv.  På en av de första föreläsningarna pratade man om vikten av att fokusera på lösningen. Ok, här har vi en person som har autism och eftersom miljön och personalen inte tar hänsyn till personens annorlunda kognition så blir det en massa problem. Men ska man då sitta och älta hur illa och konstigt personen beter sig, eller ska man älta i hur man på bästa sätt kan skapa en miljö där den här personen kan må bra och där ”symptomen” på funktionsnedsättningen minskar?

För vad är det vi vill egentligen? Ska man leta fel och problem som är vi överväldigade av dem. Det förekommer könande (könskonstruktion) överallt och hela. Man behöver inte mer än slå upp närmsta bok, slå på TV:n eller lyssna på radion för att höra det. Det mesta kommer från såna som du och jag. För där sker ju det mesta ”könandet” och egentligen kanske det värsta?  En del är inte ens en konstruktion utan en konsekvens av att det finns biologiska skillnader. Det finns massor att hetsa upp sig över och älta runt i, hur man än vänder och vrider på det.  Lösningen är, tror jag, inte att sudda ut han och hon och ersätta det med hen. Problemet är inte att vi är olika, problemet är att olikheten värderas olika. Det är värderingen vi måste åt.

Men på det hela taget tror jag att det skulle vara bättre att fokusera på lösningen och inte på problemet, till exempel så här, kolla skillanden:

  ”Mirja, 2 år får inte köpa ett paket med bilböcker för att hon är flicka!”

Vs.

”Handlingskraftig mamma anmälde till D.O – Disney ber om ursäkt och lovar bättring!”

(Baserat på en autentisk händelse: http://norran.se/2012/03/jorn/flicka-fick-inte-bestalla-bok-om-bilar/)

Fram för mer lösningar – säger jag!

Agnetha

Läser i vad jag tycker är en uppkäftig och ganska bra sk. ”feministblogg” om vikten av att passa sig för Disney-prinsessor och att istället köra på med Pippi. Det här har jag hört förut, och jag har också tänkt det. Men …

Jag älskade Disney när jag var liten. Ariel i Lilla Sjöjungfrun var en stor favorit. Jag gillade också Jasmine i Aladdin speciellt. Sen läste jag genusvetenskap och vaknade upp och insåg att ingen kvinna som gestaltas i Disney-filmer klarar sig själv. Inte det minsta: Till och med Mulan (som måste bli man för att klara sig någorlunda) har hjälp av en manlig häst och en manlig drake. Tänk efter, drömmen om prinsen är väl en sak, men det är män, män, män. Nå, i Askungen är det väl Fairy Godmother som står för ”fiolerna” förståss.

Jag tycker inte att det är ok det som händer i slutet av Djungelboken: den lilla flickan med vattenkrukan som sjunger (fritt citerat): ”jag är den som gå till källan, tills jag själv en make får …” Inte ok. Men – jag älskade Disney och jag blev en upplyst och klok kvinna som inte låter mig hindras av att jag är kvinna (inte vad jag vet i alla fall?)

Men över till Astrid Lindgrens figurer. Pippi alltså. Det är ju ett rekorderligt fruntimmer, det kommer man inte ifrån. Men hon är så dragen till sin spets så hon blir ”overklig”. Däremot finns det högst verkliga kvinnor runtomkring henne, kvinnor som man nog faktiskt kan relatera till verkligheten:  överdrivet, omtänksamma och hysteriska Prusiluskan, Tommy & Annikas präktiga  Hemmafru mamma … Tidigare nämnd feministbloggare puffar också för Emil och där står ju de kvinnliga förebilderna på rad – eller? Emils mamma, som vrider sina händer och skriver i den blå skrivboken, till synes helt utlämnad åt Antons raseriutbrott och stackars Emils alla upptåg. Ida, vars enda krav här på jorden är att få rotmos till middag (som hon sjunger i ”Lille-Katt”). Vidare har vi Lina som bara vill en enda sak här på jorden … Krösa-Maja, Fru Petrell. Inga vidare förebilder – eller?

Bäst tycker jag nog om Ronja. Men inte ens hon reder sig själv när mörkret faller och grådvärgarna kommer. Ja, men hon är ju ett barn – tänker du nu. Men hur hade det sett ut om det var Birk? Men! Just det – Ronja räddar ju Birk (när han ramlar ned i Helvetesgapet). Det är starkt, och omhändertagande. Men det är Ronja som rymmer till Birk i skogen …

Allt går att vända på. Jag tror inte att man fostrar barn (flickor) till att känna att de har hög självkänsla, gott egenvärde och alla dess konsekvenser det kan få genom att censurera Disneyfilmer till förmån för Astrid Lindgren.

Då tror jag att ”dock-hörnan” i Barn-institutioner som förskolan är betydligt värre. Där, undanskymt och i ”lugn och ro” kan flickorna ”roa sig”. För att påtala att det är flickornas domäner är den mesta inredningen flickigt färgsatt med mycket ”gull”. Men inte ens det tror jag är någon fara egentligen. Inte i det stora hela.

Idag såg jag ”reklam” för kvinnojourens om finns här. Det är ganska många nummerlappar bortdragna från det plakatet. Jag tänker att det är fantastiskt att den finns – och fruktansvärt att den behövs. Jämställdhet är nyckeln – tror jag. Men jämställdhet handlar inte om censur eller att sudda ut könen. Vi är olika – men det betyder inte att vi ska värderas olika.

Så det så.

I övrigt: Här ”mamms”- ”papps” och ”dadadas” det så man blir alldeles lycklig. Dotra hittade vedspisen idag och öppnade till och med luckan. I ett par sekunder står jag där – översvämmad av stolthet och glädje över vad ungen kan (!!) för att sedan inse att vedspisen ju faktiskt är en ”nej-grej” (på goda grunder eftersom den är full i aska och sot!). Det är inte bara att vara förälder!

Inget lamm. Vem vet om det blir nåt?? Men i morgon kan vi nog starta kläckaren.

Agnetha

Nappflaskor. Vällingens konsistens.  Storlek på öppningen i nappen. Luftventiler.
Varför är det ingen som pratar om sånt på föräldrautbildningen? Eller vad man egentligen behöver ha i vagnen och inte? Det är sånt som jag verkligen känt mig totalt rudis på. Sånt som man bara "förväntas" veta...?
Det där är rena djungeln. Jag börjar få kläm på det här med vagnen nu men nappflaskor, jag orkar inte ens försöka berätta om mina äventyr med nappflaskorna. Men ... Över till nåt helt annat,

Titta:



Jag (!) har valt nappflaskor som är helt neutrala/genomskinliga utan "pynt". Men om man vill kan man välja blått eller rosa. Jag hävdar ju bestämt att rosa inte är farligt, men om vi gör lite bild-analys:

Först kan vi ju enas om att blått "anses" vara en pojkfärg och rosa "anses" vara en flickfärg.
På den blå (pojk) flaskan är det båtar och på den rosa (flick) flaskan är det blommor.

Vad symboliserar båtar?
Resa - äventyr - aktivitet.

Vad symboliserar blommor?
Kärlek - pyssel - mys - inaktivitet (??)

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om blommor ska symboliserar aktivitet eller inte. En trädgård kan man visserligen sitta och njuta i - men det kräver ju ocskå sin "man" vad gäller arbete: gräva, skottkärra, stå i besvärliga ställningar, kånka vatten ... Men nu är det små dekorativa blommor vi talar om, och inte en liten trädgårdstäppa med tillhörande skottkärra/vattenkanna.

Bryr sig bebisar om sånt?
Knappast. Men människorna som bemöter de gör det. Lyssna på människor som bemöter små barn. Det är ganska lätt att höra människor som säger: "Tjenare Grabben ... " och "Hej Lilla Gumman ..."  Vad är då faran med det?  Finns det någon fara? Kanske. I "Tjenare grabben" ligger en förväntan om att man ska ha lite attityd, vara lite kaxig. i "Hej lilla gumman .." ligger en förväntan om mjukhet och mildhet. En förväntan om vad/hur man borde vara beroende på vad man är för kön ...
Men är det verkligen rätt att "sudda ut" könet då? Det tror inte jag. Jag blev otroligt irriterad och generad när vi var på Biblitoeksträffen. Dotra var klädd i lila outfit från Villervalla. Bibliotikarien skulle fråga vad Dotra hette och sa: "Och här har vi en liten ... liten ..." hon kom helt av sig och jag sa: "En liten L .....". Det kändes som att hon ville säga: "och här har vi en liten tjej som heter ..?" men hon blev osäker. Hur svårt är det att säga: "Och vad heter du då?" Det är inte heller ok, att bli bemött som en könslös varelse, om man nu inte specifikt vill ha det så. För könsskillnader finns det ju. Sociala och biologiska.

Tråkigt är det när de sociala skillnaderna gör att tjejer utsätter  sig och utsätts för orättvisor. Kvinnor/Tjejer tjänar mindre än män, är mer våldsutsatta, får sämre vård, har i mycket större utsträckning problem med ätstörningar ... Mätbara skillnader som faktiskt finns. Män/pojkar drabbas också av förväntningar/krav. Men tyvärr är det faktiskt tjejer/kvinnor som dragit det kortaste strået. Kommer man tillrätta med det genom att ge alla barn vita filtar på BB?  Knappast. Jag tror att diskussion når betydligt längre. Det har ju hänt massor, men det är fortfarande lång väg kvar ...
Jag har lite svårt att relatera till sånt här egentligen, för jag lät aldrig råsa kläder hindra mig från att skita ned mig när jag varbarn. (Till min mors förtvivlan - hon älskar att berätta om hur hon köpt en  f i n råsa liten dress till mig och jag envisades med att krypa bort till den värsta jordhögen på hela området).

Så. Lite genusdiskussion så här i början av året.
Dotra sover. Maken frukosterar. Idag väntar bus med världens gladaste bebis (i morse när jag åt frukost åkte hon runt i köket i gåstolen och skrattade/pratade för sig själv <3)  -återvinningen (ska du med-K?? ;-D ), lek med Flörtis-hästen, fortsätta städa ur förråd - tror jag, jag har allvarliga behov av det just nu. Ikväll blir det ett avsnitt av "Six feet under". Jag fick första säsongen på DVD i julklapp (Tack, Maken! ;) och vi håller på och tar oss igenom den. Den genererar i skratt, funderingar och en del tårar. Världens bästa serie??

Agnetha